Hjältarna – en svensk, en fransman och så Bellman
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Taxichauffören kom från Iran. Tillsammans lyssnade vi på radions P?1. Ett program om nationaldagsfirandet.
En man sa till oss att Sverige, det var jordgubbar och Jantelagen.
Iraniern blev förvånad. Jag har nyligen läst delar av Jörgen Sandemoses väldiga biografi om sin far, Aksel, den dansk-norske författaren som skrev Jante-budorden långt innan han hamnade i Abrahamsberg (gröna t-banelinjen). Där bodde förresten också Bert Brecht.
Jantelagen ska förstås som elitens hån över arbetarklassen. Som den halvbildade borgerlighetens förakt för vanligt folk.
Tiderna är sådana. Slå upp vilken borgerlig tidning som helst och texterna väller fram om fifflande arbetare.
De sjukskriver sig, lurar Försäkringskassan och vill behålla lagstadgad arbetstid och förhindra lönedumpning. Och så är de skeptiska till EU.
Det mesta är det stora arbetarpartiets fel. I min egen tidning påstod en krönikör att ”sossarna” hade valt ut särskilt torftiga sommarpratare i radion.
Jag vet inte riktigt hur Göran Persson och hans maffiastyrkor resonerat men de fick i alla fall med Anita Ekberg.
Och det vi vet är att hon kommer från det proletära öster i Malmö och var butiksbiträde på Bekå (medlem av Handels?).
Nationaldagen, eller var det möjligen unionsupplösningen, firade jag på Haga slott tillsammans med diplomatiska kåren. Under ledning av den japanske ambassadören Seiichiro Otsuka sjöng diplomater från hela världen och på felfri svenska Bellmans ”Tycker Du att graven är för djup, nå välan, så ta dig då en sup”.
Kanske uttryckte ambassadörerna sin bild av en svensk folksjäl.
Jag deltar inte i den vänster som firar nej-segrarna i Frankrike och Holland.
Fördragets död är inte mycket att sörja över. Det sorgliga är att se nej-sidans allianser. 96 procent av Jean-Marie Le Pens väljare sa nej.
Den gamle fascisten Le Pen är, efter EU-federalisten och högersocialdemokraten Laurent Fabius, folkomröstningens segrare, enligt fransmännen.
I Frankrike talar man numera om néo-com, en vänsterns motsvarighet till néocon, det nykonservativa Bushfolket. Neocom står för stenålderskommunism. En aning sorgligt att grottfolket verkar trivas hos Lars Ohly.
En fransman är värd att fira den här veckan: fotbollstränaren Guy Roux, som efter 42 år lämnar sin klubb A?J Auxerre.
Han tog klubben från underjorden till Europatoppen.
Från våra samtal minns jag honom som besatt också av arkeologi och vinodling (Chablis).
Han öppnade ett avancerat fotbollsgymnasium och utbildade spelare som Eric Cantona, Basile Boli, Laurent Blanc. Roux anklagades aldrig för att skaffa spelare via skattefiffel.
Pengarna kom till klubben från den lilla stadens kalkonfabrik.
Märker att jag börjat läsa tidningarna alltmer förstrött. Åldern? Johan Croneman på Dagens Nyheter piggar upp med sin lättsamma drift med dessa allvarliga, oftast unga, män och kvinnor som håller sig med ganska innehållslösa bloggar. Mediet är budskapet som Marshall McLuhan sa redan 1964.
Bloggaktivister, ovana vid kritik, svarar Croneman, tungfotat, aggressivt och absolut humorfritt.
Jag tänker på Axel Liffner, kulturredaktör på Aftonbladet och fin poet. Han sorterade in den sortens debattörer i kategorin ömhudade råskinn.