Blockaden av Gaza skapar mer terror
GAZA. Alla säger innan jag åker: Man måste se det själv.
Det stämmer.
Gaza är ett utomhusfängelse för 1,8 miljoner människor och hur det känns därinne kräver kanske att man gått den kilometerlånga promenaden genom tre beväpnade gränsstationer genom en gallertunnel i ingenmansland. För att sedan drabbas av hur minimal denna klaustrofobiskt överbefolkade strandremsa mellan öknen och havet faktiskt är.
Över 2 100 personer dog här i kriget i somras, varav 500 barn.
Vi åker förbi sjukhus, hela bostadsområden och industriparker som är jämnade med marken. På nästan varje plätt går det ungar och försöker hitta på saker att göra. Skolorna jobbar i tvåskift för att hinna med undervisningen. Hälften av invånarna i Gaza är under 18 år och många skolor sönderbombade, så det är svårt att hinna med.
Det är det tredje kriget i Gaza på sex år men den här gången är den materiella förödelsen på en helt annan nivå.
”Jag andas in och jag andas ut. Men jag lever inte”, säger en man i ruinerna som bjuder in oss i sitt demolerade hem. Före kriget hade han en affär.
Nu har han inget.
Ändå är det inte framför allt kriget som skapar den värsta känslan av instängdhet och frustration.
Det är blockaden.
Gaza är stängt. Förslutet, förseglat. Nyckeln bortkastad och det finns ingen möjlighet för de 1,8 miljonerna att få ekonomin att växa – eller flytta därifrån.
Arbetslösheten är över 40 procent.
Explosivt är bara förnamnet.
Gaza har varit under blockad sedan 2007. Innan dess var man en motor i den palestinska ekonomin och sålde bland annat jordbruksprodukter till Västbanken och Israel.
I dag är exporten en ynka procent av vad den var när blockaden trädde i kraft, enligt den israeliska människorättsorganisationen Gisha.
Behovet av material för att bygga upp och reparera hus, skolor och sjukhus efter kriget är akut. Men den typen av material som behövs kan även användas för att bygga olagliga tunnlar, så restriktionerna är stenhårda. Enligt International Crisis Group hade det i mitten av oktober släppts in 600 ton cement i Gaza. Vilket kan jämföras med de 1,5 miljoner ton som skulle behövas för att täcka behoven.
Finns det något hopp för Gaza?
Enstaka leveranser har släppts igenom på sista tiden, och det finns tecken på att Israel förstått att de måste lätta lite på strypgreppet. Häromveckan kom exempelvis nyheten om att en transport med tio ton gurka släppts igenom gränsen för försäljning på Västbanken. Förra gången det hände var för sju år sedan.
Men det är symboliska saker. Israelerna har inga planer på att göra det som verkligen skulle behövas – bryta blockaden.
Läget i palestinsk politik är komplext. I våras bildades en gemensam regering mellan terrororganisationen Hamas, som styr på Gaza, och Fatah som har självstyre på delar av Västbanken. Det var en lösning med en glimt av hopp. De moderata krafterna i Fatah dominerade och i överenskommelsen ingick att de skulle ta över kontrollen av Gaza. Det såg ut som ett embryo till en försoning, vilket är en förutsättning för en tvåstatslösning.
Sen kom kriget. I dag är den palestinske presidenten Abbas försvagad.
I Gaza har stödet för Hamas visserligen gått ner kraftigt, men ingen tror på framtiden.
Självklart har Israel rätt att försvara sig mot Hamas terror. Men de borde också ställa sig frågan vad som händer med de nästan en miljon barn som nu växer upp i absolut hopplöshet. Ingen, allra minst Israel själva, blir säkrare av att nuvarande situation bara fortsätter.
Sanningen är att så länge Israels blockad fortsätter kommer inget att bli särskilt mycket bättre.