Låt svansandet för Erdogan vara en tragisk parentes
Ann Linde behöver inte vara bäst i Nato-klassen
På natten till torsdagen, svensk tid, beslutade den amerikanska senaten att godkänna Sverige och Finlands Natoansökningar med röstsiffrorna 95–1.
Därmed har 23 av 30 Natoländer redan sagt ja till att sluta upp vid vår sida i fall av ett militärt angrepp.
Det är viktigt när det pågår i ett storkrig i vårt närområde. När Putins regim försöker bomba och massakrera sig fram till ett nytt Stor-Ryssland, och har slutat respektera sina grannländers gränser.
USA-fartyg i Saltsjön
I början av juni anlöpte det 260 meter långa örlogsfartyget USS Kearsarge till den svenska huvudstaden. Bilden av ett enormt amerikanskt krigsfartyg parkerad alldeles utanför Gamla stan fick den svenska försvarsdebatten att komma av sig lite.
Den ångest som många känt sedan den ryska invasionen av Ukraina förbyttes i en kanske lite skräckblandad förundran över vår nya allierades militära muskler.
Snabb process
Under våren lovade Natoledarna en snabb process. Förhoppningarna kom på skam när Erdogan satte sig på tvären.
Men en dryg månad efter Natos toppmöte i Madrid återstår bara sju länders godkännande. Ett av dessa – Turkiet – kommer garanterat försöka fortsätta trilskas lite till.
Men det är hög tid att diskutera hur utrikespolitiken ska se ut när Sverige blir Natomedlem.
Tyst diplomati
När den socialdemokratiska partistyrelsen bytte fot i Natofrågan i maj var det med tydliga förbehåll. Kärnvapen och permanenta baser ska inte förekomma på svenskt territorium.
Utrikesminister Ann Linde (S) betonade att Sverige skulle fortsätta vara ”en stark och självständig röst för fred, demokrati och mänskliga rättigheter”.
Under de gångna månaderna har regeringen drivit tyst diplomati med den turkiska förtryckarregimen. Avstått från kommentarer utåt, oavsett vilka provokativa angrepp Turkiet riktat mot svenska medborgare, föreningar och folkvalda.
Trots att Ann Linde nog innerst inne bara ville be Erdogan dra åt helvete.
Ingen prao-elev i Nato
En vanlig bild av Sveriges agerande som ny medlem i Europeiska Unionen var att vi ville vara bäst i klassen. EU-anpassningen lugnade ner sig med tiden, och numera kan Sverige vara väl så hårda förhandlare som andra i Bryssels korridorer.
Men vi har inte tid att prya oss igenom våra första år i Nato. Sverige behöver vara bestämda från början om sådant som är viktigt för oss.
Som vikten av demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter. Små staters rätt till självbestämmande. Och en värld utan kärnvapen.
Tragisk parentes?
Sverige är ett självständigt land som allierar oss med andra för att stärka vår säkerhet. Vi ska inte låta den alliansen diktera vår utrikespolitik.
Är de senaste månadernas svansande för Turkiet början till en ny svensk utrikespolitik? Eller mest en tragisk förnedringsparentes för att inte dra ut på anslutningsprocessen?
Nu är det upp till bevis om vad vi vill vara för slags land.