De nya moderaterna – rena språkpiraterna
De nya moderaterna fortsätter sitt erövringståg genom det retoriska landskapet. Den politiska vänsterns ord tas över ett efter ett. I förra valet basunerade Reinfeldt & co ut att de var ”Det nya arbetarpartiet” och begreppet arbetslinje blev deras signum.
I helgen förklarade partisekreterare Schlingmann att ”ordet ALLA spelar en nyckelroll i vår välfärdssyn” och Moderaterna ska stå för ”rättvisa och sammanhållning”.
I sitt tal till de moderata kommun- och landstingspolitikerna betonade han att de nya moderaterna är för en stark offentlig sektor och bryr sig om kvalitet i vård och omsorg snarare än vem som äger utförandet. Han talade även om jämställdhet.
– Nu fattas bara att vi börjar använda ordet solidaritet också. Då är gränsen nådd, suckade en partimedlem på kommunkonferensen, enligt Aktuellts utsända.
Orden har betydelse. Moderaterna kunde skickligt peka på Socialdemokratins tomhet inför ett växande utanförskap och ökad arbetslöshet i valrörelsen 2006. Många väljare gick på talet om det nya arbetarpartiet.
Den här gången kommer Moderaterna att mätas mot verkligheten. De har regerat i fyra år. Både utanförskapet och arbetslösheten har ökat. Nerrivandet av socialförsäkringarna har skapat större klyftor. Få ser det rättvisa i en skattesänkarpolitik som varken gett nya jobb eller ökat välfärden. I stället har så många lämnats utanför i otrygghet och fattigdom.
Enligt Novus Opinion förknippar i dag 78 procent av medborgarna Moderaterna med ett parti för de välbeställda. Kanske har verkligheten överbevisat retoriken?
Det finns något cyniskt i Moderaternas språkförnyelse. Politik blir en fråga om förpackning. Svenska folket har i decennier visat att det uppskattar idéer som rättvisa, jämställdhet, välfärd och arbete åt alla. Moderaterna byter språkdräkt i bästa marknadsföringsstil. Systemskiftet ska iklädas sosseprosa.
”Bestjäl oss och kalla det nationalekonomi.
Gör oss hemlösa och kalla det regionplanering.
Förnedra oss och kalla det socialvård...”
Så börjar en dikt som Claes Andersson skrev för många år sedan. Den gör sig påmind igen.
I Orwellsk anda håller språket på att upplösas. Sanning blir lögn. Krig blir fred. Moderaterna pratar om rättvisa. Socialdemokraterna om frihet.
Ingenting är längre som förut.
Vaclav Havels pjäs ”Avgång” spelas nu på Stadsteatern. Det är en svart komedi om den före detta kanslern Vilém vars politiska retorik tas över av en ny regim. Den nya ledningen utnyttjar honom och hans politiska fraser för sin egen vinnings skull. Politiken framställs som ett konsumistiskt maktspel.
När språket inte längre handlar om världsbild och ideologi utan bara om förförande reklam segrar konsumismen. I ett konsumistiskt samhällsklimat reduceras själva samhällsbyggandet till en affär. Som när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) i fredags svarade på Svenska Dagbladets fråga om varför det inte blev några satsningar alls på kulturen i vårbudgeten:
”... regeringens största reform är sänkt inkomstskatt vilket ger fler råd att köpa en tavla, se en film eller läsa en ytterligare bok.”
Kulturpolitik har blivit närings- och konsumtionspolitik.
”Ljug för oss och kalla det ordets frihet. Förtryck oss och kalla det demokrati”, slutar Claes Anderssons dikt.