Politiska repriser i nya tolkningar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En smula sorgset men samtidigt lättad inser jag att jag numera kan betrakta det mesta av inrikespolitiken som återbruk. En socialdemokratisk extrakongress om tillväxt med en ny ung stjärna i huvudrollen och en gammal partiledare på väg till skogen och friheten. Inget annat än en repris från 1967. Som Ingmar Bergman skulle ha sagt: Jag är jävligt glad för att jag fick vara med om den föreställningen.
1966 förlorade socialdemokratin en sjättedel av sina väljare och Tage Erlander var trött. Partiaktivisterna, anförda av Bengt Dennis, krävde extrakongress och ny partiledare. Plötsligt stod han där, Krister Wickman.
Poeten och statssekreteraren skrev ut program för näringspolitiken. Förnyare kallades han. Jag sprättade upp brev åt Erlander på den tiden: ”Släpp fram den där Putte Wickman mer. En man att lyssna till”, skrev en kanske musikintresserad partimedlem.
Stockholms stadsteater skalv till när Wickman talade till kongressen om tillväxt. Hans närmaste man och talskrivare, friherren Lars Hummerhielm, organiserade hejaklackarna, effektivt som Black Army under deras glansdagar.
”Han ser till och med ut som Per Albin”, sa Marianne Höök som skrev på den här ledarsidan. Partiledarvalet tycktes avgjort.
Erlander piggnade till och sopade hem över 50 procent av rösterna 1968. På partikongressen, året därpå, dundrade Lars Sellergren fram Chopins Revolutionsetyd på flygeln och Olof Palme tog över partiet. Wickman degraderades till att debattera näringsfrågor med Staffan Burenstam Linder, förlorade oftast och försvann först till anonymitet i UD och sedan till utanförskap. En sensibel intellektuell, omöjlig i dagspolitiken.
Pär Nuder, som ansvarar för festföreställningen den här gången, bör inte bli alltför avskräckt. Nuder, en hårdför realpolitiker, skriver inte svårmodig 40-talsdikt som Wickman. Han lyssnar till Bruce Springsteen. Lift me up?
Någon vidare näringspolitik blev det inte 1967. I stället blev det snart strejk i Malmfälten.
Arne Geijer, den överskattade LO-ledaren, höll däremot sitt livs bästa tal och krävde kamp mot klassamhället. Wanja Lundby-Wedin bör upprepa budskapet.
Valsiffrorna från Sydafrika började rassla in under torsdagen. ANC tycks kunna räkna in runt 65 procent av rösterna. ”Trots att folk fått det sämre”, som det heter i nyhetssändningarnas besynnerliga rapportering. För tio år sedan satt jag i en kyrka i Kapstaden och lyssnade till biskop Desmond Tutu. Han skuttade upp och ner i predikstolen, jublande lycklig över att han och hela den svarta befolkningen äntligen blivit fria, myndiga medborgare med rätt att rösta i demokratiska val. ”Peace”, ekade det från de kala kyrkväggarna. Utanför ringlade sig väldiga köer fram till vallokalerna. I onsdags röstade folket för tredje gången. Apartheid, rasistsystemet som Nobelpristagaren Nadine Gordimer kallat en av människans vidrigaste skapelser, är borta. Nationalistpartiet, som bar upp rasismen, är i det närmaste utsuddat. Skulle då människor ha fått det sämre?
I dag byggs apartheid
på de ockuperade palestinska områdena. Härskaren och krigaren Sharon styckar med George W Bushs välsignelse landstrimmorna till eländiga hemländer. Palestinierna förblir andra klassens medborgare, förtryckta och berövade viktiga mänskliga fri- och rättigheter. Den gamle arbetarledaren Shimon Peres strålar av lycka. Peres var gäst när socialdemokraterna för tre år sedan höll kongress i Västerås. I år kommer han inte. Lyckligtvis upprepar sig inte historien, alltid.