Direktörer – sopa framför egen dörr
I slutet av mars gjorde fack och arbetsgivare inom handeln upp om ett nytt avtal. Det skedde trots ett ursinnigt motstånd från andra arbetsgivare inom Svenskt Näringsliv. Nivån, knappt 13 procent på tre år, ansågs nämligen på tok för hög.
Den skulle, menade arbetsgivarna, öppna portarna för kompensationskrav och löneglidning. De lågavlönade kvinnorna i storköpets kassa eller bakom charkdisken pekades plötsligt ut som samhällsekonomins fiende nummer ett.
Nyligen avslöjade Svenska Dagbladet att börsbolagens verkställande direktörer själva höjde sin lön med 13 procent, bara förra året. En nivå som skulle ha imponerat på fackliga förhandlare från de värsta inflationsåren på 1970- och 1980-talen.
I procent höjdes direktörslönerna alltså lika mycket på ett år som de handelsanställdas kommer att öka under tre. I kronor blir naturligtvis skillnaden oändligt mycket större.
Som vanligt hörs argumenten att jämförelsen är orättvis. Det är, argumenterar direktörslönernas försvarare, skillnad på ett stort antal lågavlönade kvinnor, och ett litet antal högavlönade män.
Det är antagligen sant, men inte riktigt på det sätt som till exempel Riksbanken eller finansdepartementet brukar mena.
Direktörernas girighet är nämligen långt farligare för samhällsekonomin.
Det handlar om moral och om spridningseffekter.
Först moralen.
Trots förödande historiska referenser är ledarskap ordet på alla företagsledares läppar. Litteraturen i ämnet upptar ett helt bibliotek och kurser i ledarskap har vuxit till en egen industri.
Ytterst tycks det handla om att också ladda den formella makten med ett slags respekt.
Frågan blir därför: Hur ska lågavlönade kvinnor i handeln, på restauranger eller i vården kunna känna respekt för ledare som anser att deras löneökningar är för stora, men som samtidigt beviljar sig själva långt större lönelyft?
Svaret kan rimligen bara bli ett. Respekten går ohjälpligt förlorad.
De hyggliga avtalen inom de kvinnodominerade branscherna är till en del effekten av en medveten facklig linje. LO:s enighet om de så kallade kvinnopotterna var minst av allt lättköpt. Stundtals såg frågan i höstas ut att kunna knäcka den fackliga samordningen.
Resultatet blev dock en överenskommelse som i praktiken innebär att i vart fall de andra LO-förbunden redan från början avsagt sig kompensation för de höjda kvinnolönerna.
Något motsvarande gäller naturligtvis inte börsdirektörernas närmaste medarbetare, eller medarbetarnas medarbetare. De lär utan att tveka se chefens lönelyft som ett utmärkt argument i de egna löneförhandlingarna.
Det finns en risk för både kompensationskrav och löneglidning på den arbetsmarknad som nu närmar sig högvarv. Men det är knappast de lågavlönade kvinnorna som bär ansvaret.
Det gör däremot de direktörer som annars gärna talar om samhällsansvar.