Hjälp Löfven ta av tvångströjan
Hur tar man sig ur en tvångströja?
Det är väldigt svårt. Det behövs hjälp. Någon bredvid som lossar på banden.
På fredag går Socialdemokraterna till kongress. Stefan Löfven ska hålla linjetal. Temat är jobben, statsministerns hjärtefråga.
”Det är förvånansvärt tyst”, skrev den tidigare partisekreteraren Lars Stjernqvist om bristen på debatt inom socialdemokratin i Expressen i går.
Det är sant.
Det är också sant att det under ytan puttrar en stor ideologisk konflikt. Den handlar om investeringar. Eller enklare beskrivet: de som vill satsa mer offensivt på saker som skola, jobb, infrastruktur och bostäder mot de som inte vill det.
Egentligen handlar den här konflikten också om en annan sak.
Den handlar om synen på politik.
Är politiken möjlig, kan den förändra samhället? Eller är socialdemokratins idé om det egna uppdraget i dag en negation? Att inte sänka skatter, att inte ännu fler ska bli långtidsarbetslösa, att situationen i skolan i alla fall inte ska bli värre än i dag?
Pratar man med socialdemokrater mellan skål och vägg så är det inte många som tror att S med dagens politik kommer klara arbetslöshetsmålet och vända utvecklingen i skolan.
Det är därför kongressen är viktig. Om 350 ombud applåderar en inriktning de inte själva tror på, ger de också upp om politiken. Att bråka nu är en plikt för en socialdemokrat som fortfarande tror på socialdemokratin.
Konflikten om investeringar handlar också om synen på ansvar.
I svensk politisk debatt har detta ord kommit att bli synonymt med strama offentliga finanser.
Det är därför Anders Borg anses vara en lyckad finansminister trots att han lämnade efter sig arbetslöshet på åtta procent och eskalerande ojämlikhet.
Det är som att S glömmer att det var de som uppfann idén om överskottsmål och utgiftstak. Syftet var att lösa en kris och skapa utrymme framåt för politik.
Moderaterna tog idén och perverterade den. Låg statsskuld blev inte medel utan mål. Enligt denna syn är investeringar i arbete, skola, bostadsbyggande och infrastruktur aldrig ansvarsfulla i sig, utan en restpost. En lyx, närmast.
I den här djupt konservativa tankeramen sitter svensk politik fortfarande fast. Magdalena Andersson har visserligen sagt att hon vill avskaffa överskottsmålet. Men att låna till investeringar är uteslutet, och helst ska Anders Borgs budgetunderskott betalas av.
Men Göran Perssons årtionde, när de socialdemokratiska gräsrötterna älskade och slog ihjäl under parollen ”den som är satt i skuld är inte fri” är sedan länge förbi. Nu kräver medlemmarna en helt annan politik.
Fullföljs den nuvarande linjen kommer tvivlande socialdemokrater att få rätt. Reformerna kommer inte att räcka för att nå målen. Och de skattehöjningar som görs kommer att reta upp kampanjhögern – utan att pengarna räcker till särskilt mycket.
Det är den sämsta av två världar.
Jag tror att tystnaden inom S beror på två saker.
De senaste årens uppslitande personstrider. Och så denna perversa syn på ansvar som socialdemokrater inte känner igen sig. Som lägger en våt filt över viktiga diskussioner om politik. Eftersom det ändå inte finns pengar.
Enligt SOM-institutet kommer ”ekonomi” på sjunde plats på väljarnas lista över samhällsproblem. I topp finns utbildning, sjukvård och immigration/integration.
Socialdemokraterna gick till val på att Sverige håller på att gå sönder.
Politiken måste svara mot det löftet. Det är dags att låna till investeringar i infrastruktur och bostäder. Att göra ett massivt kunskapslyft. Att ta ansvar, sosse-style.
I helgen måste ombuden på S-kongressen ställa till med bråk och hjälpa Löfven av med tvångströjan.
Den som är fastlåst i 90-talet är inte fri.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.