Det var fred i Europa men stor strid i Sverige

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vi var inte med i kriget, kanske kunde vi passa på att vara med om freden?

I återuppbyggda Stalingrad, andra världskrigets blodigaste vändpunkt, har jag sett en ursvensk fredshälsning. Den kom från svensk fackföreningsrörelse. På Stalingrads krigsmuseum låg en prydnadstallrik från 1950 med porslinsmålning föreställande Stockholms stadshus och texten:

”Stockholms byggnadsarbetare hälsar Stalingrads återuppbyggare.”

Jag var utskickad på 1980-talet till Stalingrad för att göra ett jubileumsreportage åt Metallarbetaren, som Metallindustriarbetareförbundets tidning hette då.

Spår av svenska metallarbetare fann jag inte, fast Stalingrad – omdöpt till Volgograd – länge varit centrum för ryssarnas traktorproduktion. Hur många gånger hade inte de tyska och ryska styrkorna slagits om Stalingrads traktorverk?

Och när det blev stor fred 1945 hade svenska Metall egna strider att tänka på. Det 60-års­jubileet ser man inte mycket av i media, fast det var Sveriges största arbetskonflikt.

Inom metallindustrin strejkade över 100Ì´0;000 arbetare från februari 1945, det fortsatte månad efter månad medan slutstriden pågick nere i Europa, först 5 juli blåstes strejken av. Då hade Metall tömt hela sin strejkkassa och lånat miljoner hos andra förbund.

Vad det handlade om? I grunden kompensation för det lönestopp arbetarna fått finna sig i under krigsåren. Men i växande grad också inre facklig strid mellan socialdemokrater och kommunister.

I världskrigets början hade Metall, då landets största fackförbund, satt hårt åt kommunisterna som kunde försvara Stalin fast han delat Polen med Hitler och anfallit våra finska bröder. Till sist utfärdades direkt förbud för kommunister att ha uppdrag i Metall. Kommunal tillät inte kommunister ens som medlemmar under några krigsår.

Men så kom Stalingrad, kriget vände, Stalin blev hyllad i väst, i svenska riksdagsvalet 1944 var kommunisterna vinnare.

”Det blev nödvändigt för fackföreningsrörelsen att ta ställning till politiska frågor som uppkom genom krigssituationen”, skriver Charles Kassmann i sin biografi om Arne Geijer, ledande metallare under den långa strejken, därefter LO-ordförande, socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i utrikesutskottet.

Han var med om att åter trycka tillbaka kommunisterna efter kriget, när deras Stalin inte drog sig tillbaka från Östeuropa. Längre fram, under Vietnamkriget, kunde Geijer anklagas för USA-foglighet. ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer” skanderade svenska ungdomar en första maj mot Geijer och statsminister Erlander.

På 60-talet i USA, där jag hade en korrespondentperiod, kom Geijer på möte med Fria fackföreningsinternationalen.

Efteråt kunde jag fråga vad han egentligen tyckte om den där Lyndon – Lyndon Johnson som just efterträtt den mördade Kennedy.

Geijer gav honom inte stora chanser ”i detta land där en starkt konservativ opinion kan bromsa all förnuftig planering”.

Skulle LO-Wanja säga annorlunda?

Efter Geijers tid – han dog 1979 – fick jag av en yngre LO-man höra en annan krigshistoria.

Efter Geijers död hade man hittat en pistol inlåst i ett skåp på ordföranderummet.

Geijer och andra fackliga funktionärer hade tilldelats var sitt vapen när det såg som mest kritiskt ut efter Hitlers ockupation av Danmark och Norge.

Det sas att de ovana skyttarna fått övningsskjuta i LO-husets källare.

En vacker folkhemsbild. Med vapen i hand, i ett gammalt hus vid Norra Bantorget, skulle världens starkaste fackföreningsrörelse försvara sig mot världens starkaste diktatur.

Dieter Strand (ledare@aftonbladet.se)