Statsministern skyllde på Aftonbladet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Amerikanskt bombflyg gick till attack, snart skulle deras markstyrkor landsättas. Säkerhetsrådet fick ta ställning till USA:s begäran om stöd från FN.
Då skriver Sveriges statsminister i sin privata dagbok:
”Läget bedöms i Washington som mycket allvarligt. Skall det nu gå åt helvete så meddetsamma.”
Statsministern hette Tage Erlander. Det var 1950, kriget hade brutit ut i Korea sedan kommuniststyrkor attackerat från norr. Erlanders anteckning finns i de nu publicerade, alltmer omtalade dagböckerna – när jag råkar författaren P O Enquist säger han att de är mer spännande än en tv-thriller.
Svenska regeringen under Erlander fördömde Nordkoreas angrepp, stödde FN och skickade fältsjukhus till fronten. Men i USA, som spelade en avgörande roll i kriget, hade denne svenske statsminister ännu inte satt sin fot.
Snart blev det annorlunda.
Olof Palme vill jag kalla Sveriges mest amerikaniserade politiker – när han var som mest kritisk under Vietnamkriget hänvisade han alltid till amerikanska politiker och skribenter. Och Ingvar Carlsson hade ett tidigt år på amerikanskt universitet.
Som jag själv. De här dagarna tänker jag på mitt Cornell University uppe i bergen nära New York. Var vi lediga tog vi alltid Greyhound-bussen ner till Manhattan och gick i de mest internationella bokhandlarna och kaféerna, intill kvarteren som nu utplånats.
En hel dag denna veckan var det seminarium i riksdagshuset om Erlander-dagböckerna. Där var något som inte stämde. Vi, ett antal chefredaktörer och andra journalister, satt och applåderade statsministern som kunde skriva så bra. Han hade däremot inte applåderat oss.
Det ska vi ju inte vänta oss av politiker. Men hos Erlander fanns – man ser det ofta i dagböckerna – förakt mot själva journalistrollen. Därför var han blint oförstående mot att Herbert Tingsten, Dagens Nyheters chefredaktör, kunde vara en stor publicist. Viktigast för Erlander var att hans egna tal ”refererades”. Särskilt i den socialdemokratiska ”partipressen” vars medarbetare kunde betraktas som drängar.
Sådant fick vi märka också på LO-ägda Aftonbladet. En gång glömmer jag aldrig:
Inför riksdagsvalet 1968, som alla antog skulle bli hans sista som statsminister, ville vi i Aftonbladet ha en lång avslutande intervju. Elisabeth Frankl, känd i branschen för sina personporträtt, skickades till Erlander. Mot slutet frågade hon hur det kändes att vara statsminister i pensionsåldern. Jo, ibland kunde han bli trött, hade Erlander svarat. Det hände att han nickade till när han satt på teatern.
Erlander fick läsa intervjun före publiceringen och krävde att detta om teatern skulle strykas:
– Annars ser ju folk vilken gammal trött gubbjävel de ska rösta på.
Jag kallades, som någon sorts politiskt ansvarig, till kanslihuset. Jag försvarade vår intervjuare, hon hade till och med stenografiskt nedtecknat vad Erlander sagt. Erlander slog i bordet så takkronorna gungade.
– Förlorar vi valet är det Aftonbladets fel! röt han.
Palme inträdde som medlare. Till sist fick det stå i tidningen att 67-årige Tage Erlander kunde känna sig trött någon gång under en teaterafton.
Och i valet några veckor senare fick han över 50 procent.
Samtidigt med Erlander-dagböckerna slukar jag anteckningar efterlämnade av ryske Svjatoslav Richter, ”pianisternas pianist”.
Så många likheter mellan toppolitikern och världsartisten! Snabba bitande kommentarer om andra kända namn (Richter sopar i förbifarten till en svensk, Ingmar Bergman för dennes ”Trollflöjten”). Men framför allt denna ständiga självkritik.
Så här skriver Richter sedan han lyssnat på sin egen inspelning av Beethovens Hammarklaver-sonat:
”Det är något (vad?) som jag inte är nöjd med i den här tolkningen.
Jag tycker inte om mig själv.”