Jag fann bästa ledarskribenten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det var en afton i början av maj.
Så kan det ju inte stå vid midsommar. Dessutom är det August Strindberg som skrivit det. Den berömda inledningen till ”Röda rummet”.
Men en gång la vi den texten på Aftonbladets ledarsida. Dag efter dag, till så kallade ledarstick, knyckte vi helt enkelt mening efter mening ur början av ”Röda rummet”.
Vi gjorde det inte för att driva med läsarna, snarare med oss själva. Allvetande, allvarliga ledarskribenter.
Om man fick leka den här sommaren skulle jag ta en annan text:
Det hade dykt upp ett nytt ansikte på strandpromenaden.
Så börjar den mest kända novellen av den bäste novellförfattaren. ”Damen med hunden” av Anton Tjechov (1860-1904).
Mot slutet vill mannen, Gurov, plötsligt återuppta förbindelsen med Anna som brukade gå med sin hund på strandpromenaden. De är båda gifta på annat håll men han får henne att komma till ett hotell i Moskva.
Först måste Gurov följa sin dotter till skolan och titta in på banken där han har sin anställning. Sedan gick han till hotellrummet där Anna väntade, tog henne snabbt om axlarna och fick samtidigt syn på sig själv i spegeln: ”Han hade redan börjat bli gråhårig.”
Så är det hos Tjechov. Eller hos oss alla.
Efter damen med hunden läs gärna ”Min hustru”, ”Fästmön” och ”Paviljong 6”. Finns i pocket eller på bibliotek.
En dag när man känner sig lite stark tar man ”En ledsam historia”. Den är så djupt, nästan absurt sorglig att man inte skulle läsa den mer än en gång om det inte hade varit Tjechov som skrivit den, så att man alltid hittar nya skikt. Om en tidningstext kunde överleva så!
Jag läser Tjechovs noveller om och om igen och fattar ändå inte hur han bar sig åt. Det är som med Mozarts pianokonserter.
Faktum är att Tjechov ett par gånger, anonymt, skrev riktiga ledare åt en tidning. Då krävde han kortare arbetstid för butiksbiträden.
Tjechov är så modern att han kunde skrivit för dagens tidning, inleder Richard Ford, en av USA:s bästa nutida novellister, sitt urval Tjechov-favoriter. Och amerikanska kritikern Janet Malcolm skriver i en ny bok att Tjechovs berättelser, som många anser mörka och melankoliska, till sist alltid är ”lovsånger till livet”.
Malcolms skildring av hur hon försökt resa i Tjechovs spår kommer naturligtvis att likna en av hans historier. Hennes bagage kommer bort och hennes ryska guider tar henne hela tiden till fel ställen.
När jag själv en gång i Moskva försökte tala om Tjechov sa min ryske guide (eller övervakare, detta var på kommunisttiden):
– Först vill jag att du berättar allt om de svenska löntagarfonderna.
Men man ska inte klaga. Tjechov själv fick inte leva länge efter lungsjukdomen. Han hade hunnit bli rätt berömd, men när hans döda kropp skulle sändas tillbaka till Moskva blev det i en järnvägsvagn med skylten ”För ostron”.
Sista söndagskrönikan för säsongen. Ett sista varv runt kvarteret.
Italienaren står i solen utanför sin närbutik på Bondegatan, spänner ut sina breda hängslen och säger att Senegal borde bli världsmästare. Den pensionerade finske bilarbetaren på bänken bredvid Nackastatyn på Katarina Bangata håller på Tyskland. Min egyptiske kemtvättare på Södermannagatan är glad så länge allt inte handlar om Israel.
Utanför Folkungagatans systembolag väntar de på att denna glada helg någon gång ska ta slut. Tiggarna gör sig redo vid nedgången till tunnelbanan, som mullvadshål i jorden. Klockorna hörs från både Katarina och Sofia.
Tjechov skulle känt igen sig.