Facken måste lära sig tala europeiska
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag stöter ihop med Jeremy Waddington på det tyska fackförbundet Verdis jättekontor i Berlin. Han sitter i en skrubb och finslipar en rapport om koncernråden inom Verdis område, i stort sett hela tjänstesektorn. Det är en lång engelsman som tornar upp sig när han reser sig från stolen och hälsar. På gott humör.
Skratten är också nära när jag ringer honom några veckor senare. Jag sitter i EU-parlamentets palats i Bryssel, han är på sitt kontor vid Manchesters universitet. Nybliven professor, specialiserad på fackföreningarna i EU.
Jeremy Waddington är flitigt anlitad, har jobbat åt Sif och åt europeiska fackföreningsinstitutet ETUI.
Nu frågar jag om fackens framtid i det större EU, med mobilen hårt pressad mot örat för att inte lobbyistsorlet ska dränka svaren.
–Nyckelfrågan för fackföreningarnas inflytande är att de själva blir starkare, säger Waddington. Det handlar om rekrytering, att bli fler. De måste också stärka den internationella koordinationen.
Den facklige forskaren tror mer på samarbete mellan fackförbund än på konfederationer, som tyska DGB eller svenska LO.
–Det är bara genom att koordinera sig i företagen som samarbetet över gränserna blir effektivt. Konfederationerna är inte irrelevanta, men inte lika viktiga.
Ett exempel är fackens arbete för att inte General Motors ska kunna spela ut olika orter mot varandra. Den europeiska Metallfederationen har spelat en viktig roll.
En annan spännande trend är att nationella fackförbund samarbetar direkt med varandra.
Tyska Verdi och brittiska Unison enades i höstas om att ställa gemensamma krav på arbetsgivare och regeringar. Det finns en liknande utveckling i kemiindustrin.
Jeremy Waddington höjer ändå ett varningsfinger:
–De fackliga resurserna för Europaarbetet är otillräckliga. Det har skett viktiga framsteg, men det finns mycket mer att göra.
Fackförbunden måste omprioritera om de ska behålla och utveckla sitt inflytande.
–Kraften finns framför allt nationellt. Det är lätt att säga ”mer pengar till Europafederationerna”. Och det är bra. Men resurserna är begränsade, det gäller att använda de nationella facken.
En viktig uppgift är att använda koncernråden i de större företagen med verksamhet i flera länder bättre. Waddingtons forskning visar att det finns mycket kvar att göra.
–Det är viktigt att fackföreningarna tänker igenom på vilket sätt de ger sitt stöd till dem som sitter i koncernråden. Många förbund stödjer koncernråden på samma sätt som de stödjer fackklubbar. Men det är ingen mening att göra det.
Fackens styrka i det nya Europa beror också på förmågan att formulera en egen mediepolitik. Vi talar om hur det europeiska industriförbundet lyckats gå på offensiven i de tidningar som beslutsfattarna läser.
–Det är absolut centralt att få upp frågor på mediernas dagordning. Arbetsgivarna har förbättrat sin förmåga. Fackföreningsrörelsen måste försöka göra samma sak.
Hur det ska gå till har ingen formulerat ännu. Vem blir först att anpassa fackligt arbete till dagens Europapolitiska spelplan?