Drottning Elizabeths missbrukade gästfrihet
På Trafalgar Square brakade George W Bush i marken. Folket jublade och dansade runt den fem meter höga pappstatyn, som föreställde krigspresidenten. I bakgruden skymtade en annan staty, Horatio Nelsons. Han gick till strid med de berömda orden: ”England förväntar sig att varje man gör sin plikt.”
Brittiska krigsmotståndare lyssnade till Nelson. Bortåt 200 000 klev i lugn protest genom London. Den största demonstration som förekommit en vanlig torsdageftermiddag.
– Vi har tvingat Bush till husarrest, sa en av demonstranterna.
Den amerikanske gästen har forslats runt i en väldig Cadillac och i helikopter, som sänkt ner sin förnäme gäst bakom skyddsvallarna i Buckingham Palace.
– Protester, vad då för protester? undrade Laura Bush begripligt nog. Hon och hennes man såg inget annat än de gamla middagssalongerna och regeringskanslierna.
Drottning Elizabeth fick avstå sin eftermiddags-gin och tonic för att visa den otacksamt ointresserade Bush sin konstsamling. I stället för att se tv-serien East-Enders (en moderniserad Söderkåkar) tvingades Elizabeth sitta igenom två middagar med Bush. De amerikanska gästerna hindrade också prins Philip från att i lugn och ro läsa sin frukostfavorit Racing Post.
Drottningens dagsrutiner blev bekanta genom en av hennes besökare, Ryan Parry, reporter på radikala tabloiden Daily Mirror. Han fick jobb som betjänt i det kungliga palatset. Lönen är skral, 140 000 om året. Begripligt, det går åt mycket folk i hovet. Tio personer avdelas att övervaka drottningens intag av eftermiddagskaffe. Andra betjänter måste leta svarta bananer till prinsessan Annes frukost eller ta emot unge prins Andrews första morgonreplik: ”Dra åt helvete.”
Drottningens armé av advokater lyckades efter två dagar stoppa Mirrors rapportering från det kungliga hemmet. Elizabeth och Philip kan återgå till sin lätta morgonmarmelad och hästtips.
De annars milt överseende britterna har förundrats över polisens bevakning den gångna veckan. Brittiske konsuln i Istanbul sprängdes i luften i en ohygglig terrorattack. Han saknade polisiärt skydd. En journalist kunde utan vidare dra på sig hovets glänsande livré och kliva in i statschefens kammare. Däremot drev polisen med stor kraft bort varenda turist från parkerna runt paret Bush.
Den manliga gemenskapen har haft en stark vecka. Jag såg bilder på väldiga engelska rugbyspelare, som samsades två och två i små trånga badkar. De små badbaljorna såg sprickfärdiga ut men spelarna log mot varandra. Samma fina leenden utbyttes mellan George W Bush och Tony Blair: ”Jag kan inte starkt nog säga hur glad jag är för att du hälsar på”, sa Blair. ”Du är min bäste vän”, svarade Bush.
Den amerikanske presidenten behövde inte överlämna den enklaste lilla tacksamhetsgåva, vare sig slopade ståltullar eller anständig behandling av de inspärrade i Guantánamo. Bush styr och Blair instämmer. En självuppoffrande vänskap.
Rupert Murdoch, som äger cirka 40 procent av Storbritanniens dagstidningar, börjar tröttna på Blair. Vi kanske satsar på de konservativa framöver, säger mediemiljardären. Hans främsta ideologiska vapen är 4-miljonerstidningen The Sun med utvikta tonårsflickor och grovhugget fördomsfulla åsikter.
Hotet mot Blair kompenseras en aning av krisen på den konservativa Telegraph-koncernen. Ägaren Conrad Black tvingas avgå sedan han roffat åt sig 100 miljoner kronor. En man i porrbranschen kan ta över. Ett möjligt hopp för labour.
Fifflet inom den privatägda mediebranschen är förstås strikt brittiskt. Korruption och bedrägerier inträffar aldrig i Sverige och skulle det någon gång förekomma så beror det på skadlig inverkan av vin och sprit.