Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Efter domen: sorg och frågor

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-01

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hovrätten har kört rättegången mot Mijailo Mijailovic i repris. Den här gången sa han ingenting, medan Anna Lindhs väninna Eva Franchell grillades hårt av Mijailovics försvarare Peter Althin. I går hölls slutpläderingarna. Snart är det rättsliga efterspelet av mordet på Anna Lindh över.

Skönt, visst, men lättnaden drunknar i likgiltigheten. Jag bläddrar i boken Till Anna, som innehåller ett axplock av folkets sista hälsningar till Anna Lindh. "För allt du varit och inte fick bli", skriver David.

Ja, vad hjälper en rättegång? Anna skulle leva vidare, finnas med oss och ge oss av sin kraft. Nu är hon borta. Rättegången, all denna formalia, påminner om det och gör ont.

Ändå är rättegången, vägen fram till mordet och dess efterspel, något som måste diskuteras. På den anklagades bänk sitter en ung man som sociala myndigheter och den psykiatriska vården borde ha tagit tag i för länge sedan. Som nu upprepar att han inte hade något mot Anna Lindh personligen, ”hon var en mycket fin människa”, han kunde ha dödat vem som helst, det var röster som sa till honom att angripa.

Kan man verkligen tro på det? Anna Lindh befann sig mitt inne i en valrörelses brinnande slutspurt. Stolt och övertygad klädde hon varenda reklampelare i hela landet. Som kvinnlig makthavare var hon extra kontroversiell, en som sprängde gränser, långt ifrån ”vem som helst”.

Medicinska experter tvistar nu om huruvida Mijailovic led av en allvarlig psykisk störning när han överföll Anna Lindh. Hur rätten bedömer deras utlåtanden kommer att avgöra om han döms till fängelse eller vård. Allvarlig psykisk störning är nämligen en juridisk term, inte en medicinsk.

Det enda som är riktigt säkert är att vården, i Mijailovics fall, borde ha kommit för länge sedan, långt före den 10 september 2003. Mordet på Anna Lindh kan aldrig ursäktas eller bortförklaras, men det kunde kanske ha stoppats. Om psykvården i Sverige hade haft mer pengar och fler platser. Om det inte hade varit som Psykologförbundet tidigare i veckan slog larm om: Alltför många som söker psykvård skickas hem med tabletter men utan fortsatt stöd. Både allvarligt psykiskt sjuka och personer med lindrigare ångest och depressioner drabbas av resursbristen.

Anna Lindhs mördare går inte fri. Vi slipper en ständig orolig undran, som efter mordet på Olof Palme. Men att Mijailovic har erkänt och snart får sin dom räcker inte. Anna Lindhs död reser svåra men nödvändiga frågor om vårt samhälle. Inte bara om psykvården som brister utan också om skyddet för politiker och andra offentliga personer – kvinnliga inte minst. Hotet kommer inte alltid från välorganiserade terroristceller med skjutvapen. Andra hotbilder, mer subtila och oberäkneliga, är minst lika närvarande.

Sånt måste vi också tänka på och ta itu med, vid sidan om sorgen som fortfarande griper tag. Sorgen över Anna, tanken på allt hon var och inte fick bli.

Åsa Petersen