Breiviks hat mot en sexmånaders bebis
”I pausen fick jag tillsänt foto av hotet mot europeisk kultur.”
Det är vänsterpartisten Ali Esbati som skriver på Twitter från Breivik-rättegången. Han bifogar en bild på en glad, tjock sexmånaders bebis. Det är hans dotter.
Ali Esbati är en av överlevarna från Utøya. Hans sambo, den kända norska journalisten Marte Michelet, pekas ut som en lämplig måltavla
i Anders Behring Breiviks manifest. Under rättegången talade Breivik om sitt hat mot deras familj. Bebisen är en manifestation av det Breivik uppfattar som hot: mångkultur, tolerans, islam.
Hemma hos mig kravlar en annan bebis, född nästan exakt samtidigt som Alis och Martes. Liten, tjock, fånigt lycklig. Bärare av all min glädje, all min oro och all min kärlek.
Breiviks argument, att vissa bebisar bär på en smitta, att muslimer hotar den västerländska demokratin genom att föröka sig, är en av grundteserna i den hatretorik som nu förpestar Europa. Den har företrädare i parlament efter parlament. Den ekar just nu i den franska valdebatten.
I Sverige var den länge förpassad till de yttersta utkanterna av det politiska samtalet.
2010 hände något. Ett främlingsfientligt parti tog plats i riksdagen. Jimmie Åkesson skrev på Aftonbladet Debatt att muslimerna är vårt största utländska hot.
Plötsligt började delar av den etablerade borgerligheten att låta som i Danmark. ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”, skrev Johan Lundberg, chefredaktör för kulturkonservativa tidskriften Axess och Paulina Neuding, chefredaktör för liberala Neo, på DN Debatt.
På Aftonbladets ledarredaktion bestämde vi oss förra vintern för tre saker.
Vi ska synliggöra det som sker.
Vi ska försöka höja det politiska priset för dem som använder sig av hatretorikens tankefigurer.
Vi ska argumentera för öppenhet, tolerans och ett mångkulturellt samhälle.
I ett antal texter förra våren gjorde vi precis det.
Sedan kom den 22 juli. Utøya.
Den omedelbara reaktionen på terrordådet var trösterik. Världen slöt upp bakom Jens Stoltenbergs maning till ”mer öppenhet, mer demokrati”.
Under några veckor. Sedan började mejlen strömma in i igen. Nu med ett nytt budskap: Breiviks handlingar är visserligen förkastliga. Men han har rätt i teorin.
Breiviks dåd är så fruktansvärt, så extremt, att det på många sätt försvårar det samtal vi nu måste föra.
Häromveckan skrev Paulina Neuding en artikel i Jerusalem Post där en tes var att antisemitismen i Malmö växer sig starkare i takt med att muslimerna föder fler barn.
Det är en tankemodell som vetter mot Europas mörka hörn, och i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis.
Terrordådet på Utøya har ruckat på fundamentet till vårt öppna samhälle. Breiviks handlingar kommer, oavsett vi vill det eller ej, att få konsekvenser.
Nu avgörs hur. Och vilka följderna blir för de där två glada bebisarna.
Alis och Martes. Och min.