På jakt efter alternativ till Jesus
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Befria religionen från härskare och fundamentalister
Europa, länge
dominerat av sekulära politiker, styrs allt oftare av uttalat kristna ledare. De har
installerat sig i gamla Öst- och Centraleuropa men också i Sverige och Storbritannien. Tony Blairs spindoktorer säger visserligen att ”they don’t do God”, fast Blair visar
sig troget vid mässan, också den katolska. Han berättar gärna hur han kämpar med Pontius Pilatus-gestalten. Att som den romerske ledaren riskera att offra sanningen för att tillfredsställa det aggressiva folkets krav.
I USA har den kristna högern burit fram sin utvalde, George W Bush, till presidentämbetet. Bush ber gudfruktigt och tror att han fått sitt uppdrag från Gud. Med gammaltestamentlig stränghet, vid behov med vapenmakt, ska ondskans makter omvändas till den rätta tron. Den är ofta troskyldigt naiv. Bortåt hälften av USA:s befolkning tror att Gud bokstavligen skapade världen och personligen övervakade och godkände Bibelns texter.
Jag påminner mig ett besök på en kristen bokhandel i New York. Bland varorna fanns Bushs bönbok och en skrift om vad Jesus åt – en helig kokbok, helt enkelt. Kristendom kombineras, som historien ofta visat, väl med kapitalismen. Omsättningen av ”religiösa produkter” i USA uppmäts till 90 miljarder.
I ett sådant klimat skapas också böcker som Sam Harris ”The end of faith”, en 350-sidig uppgörelse med all sorts religion. Han ser tron som en förolämpning mot förnuft och vetenskap. Ingen skillnad föreligger, menar Harris, mellan å ena sidan bokstavstrogna korsfarare och självmordsbombare och å den andra de måttfullt och reflekterat troende.
Den skränige, intolerante och reaktionäre Livets ord-predikanten jämställs med den katolska Sant’ Egidio-prästen, upptagen av att mäkla fred och bygga solidaritet med tredje världen.
Den besinningslöse wahhabist-terroristen ska betraktas som en något hårdför variant av filosofen Taliq Ramadan, som arbetar för att förena islam med västeuropeisk demokrati.
Den sortens religionskritik som Harris formulerar har mer att göra med stalinism än upplysningsfilosofi.
Under ett höstbesök i Sarajevo steg jag in i den serbisk-ortodoxa kyrkan, en vackert smakfull byggnad mitt i stan. Ett möte, på en gång, med stillsamt allvar och ett ohyggligt förflutet. Den kyrkans tjänare hade överseende med etnisk rensning och har skyddat krigsförbrytare som Radovan Karadzik och generalen Mladic.
Känslan av motvilja var densamma vid ett besök jag gjorde i den tårtbitsliknande
katolska kyrkan nära Zagrebs eleganta torg. Religionen som försvarare av onda handlingar.
Någon månad senare befann jag mig i Courneuve, en av de fattiga parisiska förorter där ungdomar revolterar mot misären och det påtvingade utanförskapet. Vid huvudgatan hukar en liten kyrka. Inne i det anspråkslösa kyrkorummet letade jag fram ett antal affischer. De uttryckte solidaritet med ungdomarna, ofta från muslimska familjer. De lovade ekonomiskt och annat stöd åt familjerna och hoppades på samförstånd och möten mellan de olika församlingarna. Bakom initiativen stod ofta Abbé Pierres katolska rörelse, mer handlingskraftig och solidarisk än varje politisk organisation.
Om det vore möjligt att reducera religionen till en samling goda moraliska regler, som lika människovärde, omtanke, praktisk solidaritet, kunde den bli tillgänglig också för oss som har svårt att ta religiösa myter eller föreställningar om liv efter döden på allvar. För att använda en ungefärlig formulering från Woody Allen: Jag vill inte uppnå odödlighet genom mitt arbete utan genom att inte dö.
Icke-troende har genom historien, till
exempel under franska revolutionen, försökt bygga en egen religion. Régis Debray återvänder till den drömmen. Debray,
filosof, nära vän med Che Guevara och rådgivare åt François Mitterrand, formulerar parollen: ”Låt oss förtvivlat söka en civil religion.”
En sådan tro ”skapas inte på kommando”, säger Debray försiktigt nog. Han
söker en kollektiv gemenskap som förenar människor och gör dem/oss villiga att ta moraliskt ansvar som går längre än det själviska.
Välmenande men med för stark doft av moralisk upprustning.
I stället för att söka en civil religion borde vi skeptiker bidra till att civilisera de existerande religionerna och befria dem från politiska härskare och fundamentalister.