Direktörerna borde inte oja sig över lönekraven

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2022-11-03

helskärm

När facken inom industrin presenterade sina lönekrav blev arbetsgivarens reaktion lika förväntad som dimma en novembermorgon.

– Jag kan inte tänka mig en sämre tajming, sa Teknikföretagens förhandlingschef, Tomas Undin.

– Kravet spär på inflationen, sa Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten.

Facken inom Industrin, Sveriges Ingenjörer, Unionen, IF Metall, Livs och GS vill ha en löneökning på 4,4 procent nästa år. Dessutom kräver man en extra satsning på de lägst avlönade. Det högsta kravet facken har ställt sedan industriavtalet började gälla för 25 år sedan.

Gör sitt jobb

Vi kan rycka på axlarna och konstatera att direktörerna på Storgatan gör sitt jobb när de protesterar.

Vi kan också fråga oss om de fackliga kraven verkligen är så höga som arbetsgivarna anser.

Svaret är som sagt ja om vi jämför med de lönehöjningar som svenska arbetsgivare kunnat räkna med under ett par årtionden. Kanske också om vi tittar på konjunkturprognoserna för de kommande månaderna.

Om vi i stället tittar på inflationen är lönekravet på 4,4 procent däremot lågt. Riktigt lågt.

Prisnivån avgör inte

Fack och arbetsgivare är överens om att det inte är prisnivån som avgör hur mycket lönerna kan höjas. Företagen får ju inte mer pengar till löner därför att lånen eller de råmaterial de använder blir dyrare. Men när reallönerna redan rasat tillbaka till 2015 års nivå och priserna på allt från mat till boende fortsätter att stiga är det klart att facken medlemmar undrar hur man ska få vardagen att gå ihop.

Kraven från facken inom industrin är inte heller höga om vi väljer att titta på hur det går för svenska företag. I en rapport kunde det statliga konjunkturinstitutet nyligen konstatera att vinsternas andel av det samlade produktionsresultatet är historiskt höga. Omvänt är förstås lönernas andel låg.

Historiska siffror som inte säger något om framtiden, skulle arbetsgivarnas representanter invända. Men det är den historien de anställda i företagen kunnat se.

Brist på kompetens

Dessutom råder det brist på kompetens i väldigt många sektorer. Enligt normala marknadsekonomis lagar borde det betyda högre pris, och priset på kompetens är just lön.

Inte heller i ett internationellt perspektiv är de svenska fackens krav något för arbetsgivarna att oja sig över. Vi vet inte hur stora löneökningarna verkligen blir men i Tyskland har metallarbetarna redan dragit igång varningsstrejker för sitt krav på tio procents höjning. Och i höst har Frankrike lamslagits av raffinaderiarbetarnas strejk. Kraven där är mellan sju och tio procent.

Jämförelsen är viktig eftersom lönebildningens grundsten är att bevara industrins konkurrenskraft.

Det kommer att bli en tuff avtalsrörelse. Och fackens krav är faktiskt rimliga. Högst rimliga.

Avtalsrörelsen har börjar. Precis innan jul kommer fack och arbetsgivare inom industrin att växla krav, men redan nu har facken presenterat sitt bud. 4,4 procent plus en satsning på de lägst avlönade .

För högt menar arbetsgivarna som ser risker för ökad inflation och förlorade jobb.

Vad tycker du. Har industrins fackförbund tagit i för mycket, eller är kraven tvärt om för höga?

I chatten diskuterar Ingvar Persson löner, avtal och förhandlingar med läsarna.