Fler visselblåsare behövs i pandemin
Farligt med tysta arbetsplatser
Att säga ifrån, att utan fara kunna påtala när något är fel är något många tar för givet. Ändå är det inte alls självklart ens i ett demokratiskt samhälle som vårt.
I veckan meddelade Justitieombudsmannen att visselblåsarfallet i Burneå lyfts, det som nyligen uppmärksammades i Uppdrag Gransknings "Håll käften och lyd".
Det som började när Ingrid Leirnes skrev en insändare. Vårdcentralen där hon jobbade följde inte Folkhälsomyndighetens föreskrifter, personalen uppmuntrades att jobba trots sjukdom. I texten hon skrev varnades allmänheten för att besöka vårdcentralen. Och det tog hus i helvete.
En fråga om lojalitet
Hon kallades in till cheferna, fick höra att hon varit illojal, att det hon gjort var förtal. Och hon blev omplacerad.
Ordet "lojalitet" här är intressant. För det är precis det civilkurage handlar om.
Fast inte som cheferna inslaget menar, utan om att vara lojal mot samhället.
I lagen kallas det meddelarfrihet och innebär att ingen ska straffas när fel påtalas i offentlig sektor, när media kontaktas.
De fackliga organisationerna har länge noterat att arbetsplatser blir tystare. Skyddsombuden har blivit färre, något som haft en stor påverkan. Sedan 2012 har de blivit hela 10 000 färre på LO-arbetsplatser.
Och regeringens försök att utöka skyddsombudens roll för att också få insyn i arbetsmiljön på arbetsplatser utan facklig närvaro slogs nyligen ner av oppositionen.
Civilkurage viktigt i kristider
Risken är att acceptansen för missförhållanden blir ofta högre i tider av kris. Det går att slira lite utan att det märks. Men det behöver vara precis tvärtom. I katastroflägen är det ännu viktigare att allt fungerar enligt regelboken.
Därför är visselblåsarnas roll så viktig nu. Och därför betyder det något att JO nu lyfter Ingrid Leirnes ärende.
För det går att få mindre tysta arbetsplatser. Om vi belönar dem som vågar berätta.