Svenska Dagbladets destruktiva kultur
”När jag började skolan visste min fröken om att jag var resande och redan första dagen visade hon vad hon tyckte om mig. När jag kom fram till henne synade hon mina händer på ett sätt som hon inte gjorde med de andra eleverna, och hon sa åt mig att jag skulle gå och tvätta dem. (..) Det här pågick varje dag. Varje dag skrubbade jag mina händer med en borste innan jag gick till skolan. Men det hjälpte inte. Jag skulle tvätta mig innan jag gick in i klassrummet.”
Så vittnar Stig-Ove Lundahl i regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar mot romer som regeringen Reinfeldt publicerade 2012.
I tisdags presenterade Moderaterna ett förslag om tiggeriförbud. Det var ett populistiskt utspel i linje med partiets konservativa sväng. Det var deprimerande men inte oväntat, med tanke på partiets usla opinionssiffror.
Utspelet ledde till jubel på högerns ledarsidor. Äntligen slapp fattiga människor från Bulgarien och Rumänien vara vårt problem.
På Svenska Dagbladets ledarsida tog ledarskribenten Ivar Arpi det hela ett steg längre. Han skrev en text där han resonerade fritt om den romska essensen:
”Romer har länge varit rädda för assimilering, vilket kan förklara varför romska barn oftare än andra avviker från skolan trots skolplikt. Man vill inte låta dem bli som gadje (icke-romer). Så hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? En kultur, med eget språk, som funnits under hundratals år i ett flertal länder låter sig inte förändras i första taget. Sådant tar lång tid. Hittills har inget land riktigt lyckats.”
Inte ett ord om rasism
Jag säger inte att Svenska Dagbladets ledarsida är rasistisk. Det är den inte. Men det går inte att komma runt att det språkbruk och den argumentation Arpi använder sig av är djupt skrämmande för den som kan sin 1900-talshistoria.
I Arpis text fanns inte ett ord om förtryck, rasism eller diskriminering. Om hur den romska minoriteten har behandlats, i Sverige och resten av Europa. Om hur romer i generationer har nekats utbildning och jobb. Hur de för bara tre generationer sedan var slavar, mänskliga ägodelar i Rumänien. Hur romska barn i Sverige trakasserats, och hur detta fortfarande pågår runt om i Europa. Hur vi fortfarande inte vet hur många romer som mördades i nazisternas dödsläger.
Det var när jag läste Arpis text som plockade jag fram den vitboken från 2012 och läste vittnesmålet från Stig-Ove Lundahl. Han hade till slut turen att bli upptäckt av en lärare som gav honom en chans i en ny skola, där ingen visste att han var rom.
”Jag hade tidigare fått underkänt i alla ämnen. Nu fick jag bra betyg och i några ämnen fick jag till och med omdömet med beröm godkänt”, säger Stig-Ove Lundahl. Så mycket för kultur.
Rädsla och trakasserier
Ansvarig i regeringen för Vitboken var dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag, i dag Sveriges ambassadör i Jordanien.
– Det är helt enkelt fel att romer inte ville gå i skolan i Sverige förr, eller att de inte vill göra det i Rumänien och Bulgarien idag”, säger Erik Ullenhag på telefon från Amman.
- Visst finns enskilda undantag. Men om romska föräldrar inte vågar släppa i väg sina barn så är det nästan alltid av rädsla för vad de riskerar att drabbas av.
Jag tänker på de romer jag träffade i den lilla byn Pauleasca i Rumänien för ett par år sedan. Hur föräldrarna slet just för att deras barn skulle få gå i skolan. På tonårstjejerna som inte ville något hellre än att få plugga. På berättelserna om barn som gått till skolan bara för att få stryk, bli trakasserade eller satta i klasser för mindre begåvade.
Enligt Arpi har romerna själva valt att stå utanför, att vara fattiga och spottade på.
– För mig är detta sätt att resonera ett uttryck för stereotypa föreställningar som inte ser att huvudproblemet är antiziganismen och rasismen. Att uttrycka sig så andas att det finns en skillnad mellan romer och andra. Men det gör det inte, säger Erik Ullenhag.
Att detta ens ska behöva sägas, tänker jag. Och läser vidare i vitboken, kapitlet om hur romska barn hindrades tillgång till skola och utbildning. Så här minns Singoalla Millon:
”Under min barndom försökte vi ett flertal gånger få tillgång till skolan. Men det var omöjligt. Vi var inte välkomna. Jag kommer ihåg hur lärare skrek att de inte ville ha några zigenare i skolan.”
Möjligen är detta ett stereotypt sätt att tänka på. Men jag funderar på om det inte är kulturen på Svenska Dagbladets ledarsida som är den verkligt destruktiva.
Men som Ivar Arpi själv frågar: hur hjälper man den som inte vill bli hjälpt?