Kent-medelklassen har makten över alla
Tack ska ni ha, Kent. När huset brinner medan alla sjunger schlagers släpper landets största rockband en låt om solidaritet, ”La Belle époque”.
Sångaren Joakim Berg sjunger om allt vi är, han komprimerar Sverige till fyra minuter:
”Jag är drevet på skolgården, jag är den främlingsfientliga politiken, jag är kniven i innerfickan, jag är anonyma kommentarer, jag röstar inte längre i valet, jag är Melodifestivalen, jag är dom som går in i väggen, jag är dom som går genom rutan, jag är moskéer och katedraler, jag är Bibeln och Koranen”, är några exempel på allt Berg, och vi, är.
Att Kent just nu påminner om att de är ett vänsterband beror på att det behövs, gissar jag. Ibland behövs politik mer än annars. När nationalister i kostym sitter i riksdagen och nationalister i stövlar går på gatorna med kniv, då brinner det.
Demokratin är under hot, i hela Europa, igen.
”Och först när tak och murar störtade in över oss årtionden senare, insåg vi att grundvalarna länge varit underminerade”, skrev den österrikiske författaren Stefan Zweig i sin avskedsroman till livet, ”Världen av i går: en europés minnen” (Ersatz förlag).
Zweig skildrar hur en borgerligt liberal epok kring förra sekelskiftet söndertrasades av nationalism, populism och fascism. 1942, efter två världskrig, tog han livet av sig. Han stod inte ut med barbariet.
Hur kunde människan välja så fel? 1900-talets tidiga löften om tekniska framsteg, välstånd och kultur slutade med förtryck, utrensningar och det blodigaste århundradet i historien.
Det kunde inte ske. Ändå skedde det. Vad kan människan göra i dag, nu när vår ljuva époque kan vara slut?
Den smartaste taktiken, rent machiavelliskt, är att tiga ihjäl populistiska nationalister, men det är moraliskt omöjligt att överge de grupper som väljs ut till syndabockar.
Därmed måste tal hållas, texter skrivas och sånger sjungas.
Att Kent, den stora medelklassens band, tar sin unika plattform på högsta allvar och släpper en samhällskritisk solidaritetsvisa under supervalåret är viktigt. Vanligtvis är det bara hiphop som bryr sig om samhället. Popartister sjunger om sig själva och om att bli lämnad av hen en älskar.
I vanliga tider är det kanske gott nog. Det här är inte vanliga tider. Konsten måste ta ställning. Om det är taktiskt smart eller inte är en fråga som det är för sent att ens ställa.
Ulf Lundell sjöng ”det är folket som bygger landet, folket är de enda som kan det” och i dag är det medelklassen som bygger landet. Och Jocke Berg når två-tredjedelssamhällets gynnade skikt på ett sätt som Kartellens råa underklassmusik, eller ens välkända hiphopstjärnor som Petter och Timbuktu, tyvärr inte kan drömma om.
Kents monotona ångestmuller är en ringsignal till dem som bestämmer – den stora massan som har makten över hur alla klasser, kön och etniciteter ska få det efter att supervalårets damm lagt sig.
Alla för alla och en för en, vi hänger ihop. Den som påstod något annat ljög för att skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Nu börjar vi om igen.