Ligorna smyger in när vattnet sjunke

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Inget gör så ont som tankarna på barnen. De som inte längre lever, de som överlevde, de som landade på Arlanda förtvivlade och rädda, ensamma och utan sina föräldrar. Föräldrarna som tvingades lämna Thailand utan sina barn, föräldrarna som är kvar i Thailand och letar efter sina barn i templen, bland bråten. Det är något alldeles ohyggligt när barn drabbas av det ohyggliga.

Sedan kom nyheten om den svenske pojken som skulle ha försvunnit från sjukhuset i Khao Lak i sällskap med en okänd västerländsk mustaschprydd man. Då orkade jag inte läsa mer, då orkade jag inte ta in mer elände.

Uppgiften om kidnappningen dementerades senare av polisen i Thailand men tänk att vara liten, att först sköljas bort från sina föräldrar av dödsvågen och att sedan tvingas iväg av någon man inte känner.

Nej, jag orkade först inte föreställa mig fler hemskheter men vi måste ju orka. För nu kommer rapporterna om hemska övergrepp mot barn i flodvågens spår. När vattnet sjunker undan smyger ligorna in. De som kidnappar föräldralösa barn i det katastrofdrabbade Asien till slavhandel, illegal adoption och sexhandel. Verksamheten är strikt affärsmässig: ligorna kan få 400 kronor för varje barn de lyckas röva med sig från flyktingläger och tempel.

Längs Sri Lankas stränder är situationen akut, rapporterar svenska Ecpat som arbetar mot sexuell exploatering av barn. Systerorganisationen P.E.A.C.E i Sri Lanka har räddat hundratals barn undan sexhandeln, gett dem nya möjligheter till ett liv i frihet.

Men verksamheten skedde på stränderna och sköljdes bort av flodvågen: nu riskerar dessa barn att hamna i slavhandlarnas händer.

”Tre fjärdedelar av kustremsan har drabbats av förödelse, och mina tankar går till de hundratals barn i P.E.A.C.E-programmen för vilka vi måste göra något snarast. De behöver medicin och kläder. Just nu behöver de lagad mat [...] Det är ett enormt problem”, säger Maureen Seneviratne från P.E.A.C.E.

Barnen som rövas bort för sexslavhandeln kommer tids nog, om de inte redan är där, att dyka upp på asiatiska stränder och turistgator. Där kommer de att utnyttjas av sexköpare som hänsynslöst låter barnens första helvete (flodvågen och förlusten av föräldrarna) haka i ett annat (att våldtas och förnedras).

Inte sällan är männen som köper sex västerländska. Inte alls behöver de vara garvade pedofiler. Undersökningar visar att det inte i första hand är pedofiler som köper sex med barn – utan vanliga turister, affärsmän, militärer, biståndsarbetare, fredsbevarande styrkor...

Att befinna sig på andra sidan jordklotet blir för västerlänningarna en ursäkt att begå förfärliga brott. Ingen kommer ju någonsin att få veta och ”kulturen” är minsann annorlunda här långt borta, kalkylerar sexköparna. Deras rasism är uppenbar och deras skuld stor: det är för deras skull som barnen i Asien kidnappas in i sexindustrin.

I dikten Sorg, skriven för Dagens Nyheter efter att flodvågen slog in, skriver Bodil Malmsten:

Jag kan inte dela din sorg;

den är odelbar, hel.

Jag är den skonade delen av dig.

Jag vill bara säga att vi är här.

Vi omger dig.

Så vill jag säga till de drabbade barnen, de som nu känner helvetet accelerera inom och utom sig.

Men ord är bara ord, tröstande tankar från en tevesoffa i Sverige blir bara självrättfärdigande och patetiska och lögnaktiga om de inte följs av handling från omvärlden: först krävs pengar till biståndsorganisationer, sedan krävs opinionsbildning och internationellt samarbete mot sexhandeln.

Till sexköparna vill jag bara skrika: Hur kan ni? Hur har ni mage? Inget kan någonsin göra er fria från ansvar.

Åsa Petersen