Kron- prinsessan en dålig förebild
För drygt ett år sedan hamnade jag i samtal med Göran Persson om monarkin, det var under en pressmiddag på Harpsund. Jag sa att ett så odemokratiskt och ojämlikt fenomen som kungahuset inte hörde hemma i Sverige på 2000-talet. Persson tyckte inte att man kunde argumentera mot monarkin på det sättet – istället var det Victorias och de andra kungabarnens ofrihet att välja sina egna liv som skulle få svenskarna att vilja avskaffa monarkin.
"Demokratiargumentet har knappast bitit på folkopinionen hittills", sa statsministern bestämt och sedan var det slut på den diskussionen.
Ordväxlingen gör sig påmind när jag läser "För Sverige i tiden?", Eva-Lotta Hulténs antologi med en rad republikförespråkare (Atlas). De står samtliga inför problemet att inte ens monarkins anhängare säger emot demokratiargumentet. De viftar bara bort det olämpliga i att ett statligt ämbete går i arv med ord som "Jaja, men kungahuset är ju så traditionellt, representativt och trevligt".
Författarna tacklar problemet på skilda sätt. Carl Tham, Sveriges ambassadör i Tyskland, påpekar det orimliga i rojalisternas argumentation. Om nu monarkins riter är så identitetskapande och historiskt viktiga som rojalisterna säger, är det väl rimligt att Sveriges formella högtider och former utgår från demokratins principer, som har djupa rötter i vårt land, skriver han.
Josephine Askegård, kulturredaktör på Arbetaren, funderar också på kungahusets symboliska värde. Hon säger sig, precis som Göran Persson, ynka kronprinsessan i hennes pressade situation. "Inte för en månad skulle jag vilja byta liv med henne, trots ersättningen i form av rikedom och säkert en ofta intressant inramning till den kungliga buren", skriver Askegård.
Men tankebanan slutar inte där. Askegård slår fast att Victorias liv inte är viktigare än vilken flickas liv som helst. Därför förtjänar hon inte mer medlidande än exempelvis en prostituerad elvaårig flicka i Thailand – utan mindre.
Det främsta problemet med monarkin är kungahusets självpåtagna roll som föredöme när det gäller gott uppförande och moral, menar Askegård. För att upprätthålla balansen mellan demokrati och feodalism uppfostras kungabarnen till "behagligt platta människor".
Vad kan då vara viktigare för Victoria än att vara riktigt vacker och behagfull, så som det anstår en oklanderlig kvinna? Medierna rapporterar ständigt om hur kronprinsessan med sin skönhet och med sitt trevliga sätt lyckas charma såväl Nobelpristagare som statsministrar.
Vilket leder Askegård fram till kärnan: "De grundläggande moraliska kvaliteterna som förknippas med framgång och lycka i livet lyser som en fyrbåk framför det svenska folket: skönhet och behärskning, lydnad och behagfullhet. Som oförarglig pappersdocka vore Victoria och hennes medsystrar i kungliga kretsar meningslös. Som förebild är hon en katastrof."
Det värsta med monarkin är inte, förutom brottet med alla demokratiska principer, Victorias personliga fängelse. Utan det fängelse hon som förebild bildar för andra kvinnor.