På 1 maj firar vi demokratin
Fascismen besegrades på slagfältet, med dess idéer dog aldrig
För hundra år sedan blev Sverige en demokrati med allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Det formella beslutet fattades av riksdagen 26 januari 1921 och för svensk arbetarrörelse var det en historisk framgång.
Kanske den största.
När man tänker efter är det inte särskilt länge sedan, bara ett långt människoliv.
Min farfar föddes 1903 i ett land där Oskar II var regent och kungamakten fortfarande stark. Organiserade arbetare förföljdes och svartlistades. Både August Palm och Hjalmar Branting hade varit politiska fångar på Långholmen. Storstrejken, hungerkravallerna och konflikten om rösträtten låg ännu i framtiden.
Året efter, 1904, grundades det parti som idag kallar sig Moderaterna i syfte att slå tillbaka den frihet som var på väg att bryta igenom.
Fåtalsväldet
Att fira demokratin i år är också att minnas dess motståndare. Den adel, de brukspatroner, officerare, kulturpersonligheter och högermän som i det längsta argumenterade för fortsatt fåtalsvälde. Den kungamakt som talade om ”min armé” och ”min flotta”.
Just denna majmånad är det även 90 år sedan skotten i Ådalen avlossades. Obeväpnade arbetare som mördades av svenska utkommenderade soldater.
”Deras brott var hunger” skrev skalden.
Men deras verkliga försyndelse var att arbetarrörelsen stod i begrepp att ställa överhetens politiska ordning på huvudet. Att makten skiftade och att en ny tid var på väg att gry.
Deras namn var Erik Bergström, Evert Nygren, Sture Larsson, Viktor Eriksson och Eira Söderberg. Ytterligare fem skadades.
Det förflutnas skuggor
Första maj 2021 är vi smärtsamt medvetna om att det förflutna kastar mörka skuggor även in i vår tid. Fascismen krossades visserligen på Europas slagfält under andra världskriget, men idéerna, propagandan och utopin om ett rent folk och nationens återfödelse besegrades aldrig.
I dag hör vi åter historiens vingslag från Viktor Orbans ungerska diktatur till stormningen av den amerikanska kongressen.
Motkraften är, som den alltid har varit, engagemanget för ett bättre samhälle. I fackföreningen, demonstrationståget och studiecirkeln. Bara om de demokratiska krafterna skulle ge upp är de förlorade.
Organiserade människor kan nämligen inte besegras – inte av Donald Trump, inte av Viktor Orban och inte av Jimmie Åkesson.