Det är inte robotarna vi ska vara rädda för
I framtidens dystopi är demokratin borta
Hur ska mänskligheten fortsätta livet på en planet som vi är fullt upptagna med att förstöra?
I tider av kris påverkas vår suktan efter kultur. Behovet av att fly bort blir större, gärna till något tryggt och fint. Något som får oss att glömma.
Det är därför inte förvånande att bokförsäljningen ökade markant i Sverige under 2020. Inte heller att skönlitteraturen sålt allra bäst.
Lika mycket återspeglas vår oro i ett starkare sug efter det hemska. Att dystopier fyller en funktion i tider av kris är välkänt. "Det är sätt att bearbeta ett slags kollektiv politisk ångest", som litteratur- och genusvetaren Sarah Ljungquist beskriver det.
Som HBO-serien "A handmaid's tale" som berättar om ett USA byggt på en bokstavstolkning av bibeln. Men filmatiseringen av Margaret Atwoods bok är inte ensam i sitt slag. Bara hittills under 2021 har 15 Science Fiction-serier lagts upp på Netflix.
Egentligen var det inte meningen att "Klara och solen" (Wahlström & Widstrand, 2021) av den japanskbrittiska författaren Kazuo Ishiguro skulle ges ut nu. Han började skriva på den redan innan han mottog Nobelpriset 2017 för boken "Återstoden av dagen".
Men tajmingen är onekligen bra, såhär andra året på en världsomspännande pandemi när många av oss har behövt ställa frågor som vi annars blundat för.
Om hur mänskligheten ska fortsätta livet på en planet som vi är fullt upptagna med att förstöra. Eller hur vi bäst använder forskning och teknik för att skapa ett bra samhälle för alla.
Visst är det en dystopi som Ishiguro skrivit med sin avskalade berättarstil.
Klara är berättarjaget och allt börjar i butiken där hon tillsammans med andra dockor väntar på att bli köpt. Det är framtid och världen ser annorlunda ut. I periferin anas ett samhälle som håller på att gå sönder. Laglöshet råder under ett diktaturiskt styre och människor genmanipuleras för att bli "höjda" i ett samhälle uppdelat efter genetik.
Klaras roll liksom de andra så kallade "artificiella vännerna" är att finnas till för barn på väg in i vuxenlivet. För när "höjningen", genförändringen, sker under tonårstiden, då är de soldrivna robotarna deras sällskap.
Det stora problemet är bara det att många av barnen blir sjuka efter ingreppet, dödligt sjuka. Så är fallet med Klaras vän Josie, hon som i början av boken kommer till butiken med sin mamma för att köpa Klara.
Berättelsen ger inte iväg något i onödan till läsaren, inga överflödiga beskrivningar lämnas för att underlätta förståelsen. Snarare krävs ett eget detektivarbete, där läsaren själv får pussla ihop historien. Detta förutsätter ett eget driv, vilket ger en sällsam och ömsesidig respekt mellan läsaren och bokens berättare.
Låter det komplicerat? Ja, Ishiguro sticker verkligen ut som författare. Men det man får i gengäld är en läsupplevelse som inte riktigt vill lämna en i fred.
Det finns en skiljelinje mellan de som verkligen gillar författarstilen och de som inte står ut. Och här förstår jag invändningen att boken är naiv, som Malin Ullgren i DN skriver. Språket är enkelt, godtroget på en närmast kliande nivå. Men det Ishiguro gör är – tycker jag – riktigt spännande när han aldrig släpper Klaras perspektiv. Att det är en av mänskligheten konstruerad docka som berättar. Det närmast irriterande fokuset på "hennes människa", liksom att vi inte får någon som helst objektiv information, blir logiskt när man accepterar att det här är Klaras berättelse utifrån vad hon är skapad att göra.
I en intervju beskriver författaren hur karaktärerna ju ändå alltid är konstruerade i böcker. Att Klara är en docka borde inte göra att boken blir svårare att sätta sig in i: "Barn vet allt om det där. För ett barn är det inget konstigt att en huvudperson i en berättelse är en björn eller en docka. Det är inte nödvändigt att karaktärer kallas människor för att vi ska relatera till dem."
Här finns verkligen en poäng. Och just att han tvingar in läsaren i Klaras huvud gör boken blir en oförglömlig upplevelse.
Precis som i Ishiguros roman "Never let me go" från 2005 påminner upplägget om en riktigt bra deckare. Båda är berättelser som successivt nystas ut och där ledtrådar skymtar fram allt eftersom. Det alldeles speciella är att läsaren först efter ett tag förstår vilken skrämmande berättelse det egentligen handlar om, efter att berättarjaget från ganska början invaggat en i ett närmast vilseledande lugn.
Även i "Never let me go" kastas läsaren in i ett skrämmande framtidsscenario. Här handlar det om barn som växer upp bara för att erbjuda friska organ till sina genetiska "kloner". Om ett samhälle som liksom i boken om Klara löser samhällsutmaningarna genom att bygga upp en cynisk uppdelning i vilka som får bra liv och vilka som inte får det.
Som vi har redan i dag, kan man hävda. I vårt klassuppdelade samhälle. I vår ojämlika värld där födelseland och föräldrars inkomster är helt avgörande.
Precis som i klassiska dystopier som George Orwells "1984" eller Karin Boyes "Kallocain" syns kopplingar till historien. Till diktaturiska system i Nazityskland, Sovjetunionen och Kambodja, för att nämna några.
Och liksom med Orwell och Boye är Ishiguros böcker lika mycket en varning för framtiden.
För vi vet ännu inte hur klimatkatastrofen kommer påverka vårt samhälle, vi vet inte hur stabil vår demokrati egentligen är och vi vet inte vilka fler pandemier som kommer efter corona. Vi har ingen aning om vår vardag ser ut om 10, 20 eller 30 år.
Den tekniska och medicinska utvecklingen kan användas på olika sätt. Och här finns ett val, verkar Ishiguro vilja betona. För allt beror på om vi lyckas hålla vår demokrati vid liv.