Kristerssons regering är ett vrak efter 100 dagar
Snart är faktiskt enda vägen upp
Skjutningarna skulle ner, elstödet betalas ut och dieseln bli tio kronor billigare vid pump. Dessutom skulle Nato-processen ros i hamn och en hel hög skatter sänkas eller tas bort.
Förväntningarna, uttalade och outtalade, var skyhöga när Ulf Kristersson flyttade in i Sagerska palatset i höstas. Det skulle bli "ordning på Sverige".
Det blev skeppsbrott i stället.
Därmed inte sagt att det kommer att fortsätta så här i fyra år. Men just nu är Sveriges regering som Den flygande holländaren, legendens spökskepp som utan mål blåser omkring på de sju haven dit vinden bär.
En ny regering brukar av sedvana få 100 dagars smekmånad, en period av glädje och handlingskraft där de kan visa vad de går för och lägga fram den politik som sedan ska prägla debatten i fyra år.
Sedan 1994 har samtliga regeringar blivit omvalda minst en gång, oavsett färg
Så vad kommer vi ihåg efter Ulf Kristerssons första hundra dagar?
Något elstöd betalades aldrig ut "i god tid före jul". Priset på diesel och bensin sänktes med några öre för att sedan höjas igen och gängvåldet verkar ha ökat snarare än minskat.
För att ta de tre viktigaste vallöftena som exempel.
Nu har de följts av Natoprocessen ned i källaren.
Det är – för att vara hederlig – inte bara regeringens fel. Men även här har man höjt förväntningarna på en snabb lösning. Innan valet sa de fyra partierna i det nuvarande regeringsunderlaget att bara man blev av med Amineh Kakabaveh som politisk vilde så skulle det lösa sig.
Eftersom Turkiet ogillade hennes kurdiska aktivism och S-regeringens kontakter med kurderna.
Men problemet var aldrig Amineh Kakabaveh, när hon avgick hittade Turkiets president Erdogan snabbt något nytt att hänga upp sig på. Denna gång att Sverige inte utvisade en namngiven oppositionell journalist, Bülent Kenes, till Turkiet.
Han tog till och med upp Bülent Kenes namn på den gemensamma presskonferens han och Ulf Kristersson höll i Ankara i november.
Det var pinsamt. Någon utlämning har självfallet aldrig varit aktuell. I Sverige gäller svensk lag – inte turkisk – och här är journalistik inget brott.
Erdogan har även krävt att den svenska yttrandefriheten ska begränsas för att hindra kritik mot honom. Inte heller detta kommer att ske.
Men allt bleknar inför konsekvenserna av koranbränningen utanför den turkiska ambassaden. Detta var en avsiktlig provokation där SD:s fingeravtryck nu verkar upptäckas in i minsta detalj av planering, finansiering och genomförande.
I skrivande stund har reaktionerna i omvärlden, och från Turkiet, fullständigt spårat ur.
Att bränna koranen har lite med Nato att göra, det var en rasistisk och islamofobisk aktion och ingenting annat. En sida ur den moderna extremhögerns politiska manual för att håna och förnedra andra människor där det gör som ondast.
Att bränna böcker är lagligt - men att protestera mot pyromaner är också lagligt.
"Där man bränner böcker bränner man till slut även människor, sa Heinrich Heine.
Och precis så har det blivit, igen och igen genom historien.
Därför är det rätt av Ulf Kristersson och regeringen att ta avstånd. Inte för att Erdogan blir arg - utan för att det är en avskyvärd handling. Och när jag tar denna regering i försvar, ja då har det gått långt.
Det finns saker Ulf Kristersson borde ha gjort annorlunda om Nato.
Han skulle inte ha åkt till Ankara i november i början av sin regering. Det ökade bara Turkiets förväntningar på eftergifter.
Enligt diplomatins liturgi låter du förhandlingarna blir klara, eller nästan klara, innan du skickar in ditt tyngsta kort: regeringschefen.
Även Tobias Billström borde ha haft mer is i magen. Att han i Turkisk TV gav löftet att PKK-flaggor ska förbjudas var att lova för mycket. Ingen domstol kommer att se en flagga som "terrorism".
Återigen samma problem, regeringen skapar förväntningar som den inte kommer att kunna leva upp till. På så sätt finns en likhet mellan strategin i valrörelsen om elstödet och förhandlingarna med Turkiet.
Det är olyckligt.
Dessutom knackar verkligheten på. Krig och pandemi, begynnande ekonomisk kris och klimatförändringar. Sverige har inte råd med fler klavertramp.
Från oppositionens sida kan lockelsen nu vara stor att låta Ulf Kristersson koka i sin egen soppa och ställa sig vid sidlinjen.
Men ingen regering kan dömas ut efter 100 dagar. Fredrik Reinfeldt fick också en usel start 2006 – den gången symboliserad av obetalda TV-avgifter och inte tjuvfiske av ål – men lyckades fyra år senare lyfta Moderaterna till över 30 procent.
Sedan 1994 har samtliga regeringar blivit omvalda minst en gång, oavsett färg.
Detta måste oppositionen lära sig av.
Om fyra år är dagens frågor sannolikt bortblåsta från dagordningen. Den flygande holländaren kommer inte längre att segla planlöst och strålkastarna vänds mot alternativet.
Vad kommer Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ha att säga då? Vilket samarbete har de förberett? Vilka reformer vill de genomföra?
Om de inte har gjort sin hemläxa, och exempelvis rett ut regeringsfrågan, så kommer Ulf Kristersson att vinna igen. Trots elstöd, dieselpris, skjutningar och Nato. Eftersom val alltid handlar om framtiden.
Det börjar bli ganska plågsamt att se hur dagens regering halkar på bananskal efter bananskal, ibland på grund av otur, ibland inkompetens.
Men motståndares misstag är trots allt en begränsad resurs. Partier är lärande organisationer. Och efter 100 dagar har Ulf Kristersson sänkt förväntningarna på sin regering så lågt att den enda vägen är upp.
Det var knappast hans avsikt, men låga förväntningar är faktiskt ingen dålig början.