Olofsson missar hela poängen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den som varit på en resa kan i lyckliga fall komma tillbaka med en ny syn på vardagen. I olyckliga fall blir resenären bara blind för det som faktiskt förändrats medan hon varit borta.

Maud Olofssons Kinaresa måste nog skrivas på det senare kontot, i alla fall när det gäller inställningen till skattefusk. Olofsson tycker att det mesta ursäktas av skattetrycket.

–?Är det skattefiffel? frågade hon ogenerat när Tomas Ramberg i lördags försökte få kommentarer till debatten om svartarbete i regeringens närhet.

Som om debatten handlade om något slags oskyldig grannsamverkan. En obetydlighet som kan lösas när nu Skatteverket föreslår ett höjt fribelopp, större möjligheter för ideella föreningar att betala sina ledare och bättre villkor för biodlare och andra med små sidoinkomster.

En höjning av fribeloppet till tio tusen kronor skulle enligt Skatteverket omfatta 80 procent av hushållens köp av svarta tjänster. Ändå handlar det bara om 4 procent av de pengar svartjobben årligen omsätter.

De stora pengarna omsätts inte när grannen hjälper till att klippa gräsmattan, eller när en arbetskamrat rycker in för att byta till vinterdäck på bilden. De handlar inte om barnvakter, eller om hjälp med servering på ett bröllop eller en födelsedag.

De stora pengarna finns i branscher där svartjobben direkt konkurrerar med laglig verksamhet, och där villkoren för både företag och anställda pressas av konkurrensen. Och där arbetsvillkoren inte sällan ser ut som för hamburgerstädarna på Cleantex och Capital Städ.

Dessutom finns de i den till synes växande zon där människor med gott om pengar, en övre medelklass, förväntar sig tjänstefolk som diskret passar upp i vardagen. Någon gång, som i Maria Borelius fall, manifesterat av ett eget hembiträde.

Precis det samhällsskikt som i praktiken kommer att gynnas av Olofssons hushållsnära tjänster.

Det går naturligtvis att diskutera de nivåer Skatteverket föreslår. Tio tusen kronor är mycket pengar, och det kan öppna nya kryphål.

Ändå är förslaget ett försök att göra systemet mer begripligt, och att skilja ut det som verkligen uppfattas som brottsligt.

Det är utmärkt.

Problemet är att det känns svårt att spåra den uppdelningen i näringsministerns överslätande inställning.

Kanske tror Maud Olofsson verkligen att det varit någon granntant som i 13 år städat paret Cederschiölds våning, eller att Nicola Clases fritidshus byggdes om i något slags arbetsbyte på UD.

Kanske inser hon inte att den städerska som Anders Borg tidigare medgett att han anlitade knappast ingick i något slags ömsesidig civil ekonomi i villakvarteren på Lidingö.

Jag vet inte. Men om Maud Olofsson inte ser skillnad så är jag övertygad om att de flesta andra gör det.