SSU angår alla i vår demokrati
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2007-08-07
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det har gått två år sedan de unga socialdemokraterna i SSU senast höll kongress, i Linköping. Det skulle bli en nystart efter fraktionsstrider och skandaler.
Medlemsregistren hade rensats från påhittade medlemmar och förslaget till ny förbundsledning var en kompromiss.
Valet följdes av stående ovationer.
Vad som hänt sedan dess är dessvärre en annan historia. Idag finns det knappast någon som inte förknippar det socialdemokratiska ungdomsförbundet med krogen Crazy Horse. Ungdomsförbundets försök att driva politiska frågor eller föra politisk debatt har drunknat i rubriker om krogvåld och rättsprocesser.
I går inleddes en ny SSU-kongress, den här gången i Örebro. Dessvärre tycks det mesta vara tillbaka vid det gamla.
En strid om ordförandeskapet är utannonserad. Anonyma källor inom SSU förser oss journalister med rykten om motståndarsidan och etiketter slungas som besvärjelser genom luften.
Det är trist. Jag tror nämligen att politiska ungdomsförbunden, och inte minst SSU, är viktiga för demokratins sätt att fungera.
Det Folkrörelsesverige som de politiska ungdomsförbunden varit en del av har skolat fram politiska ledare. Det är självklart. Det räcker att nämna Per Albin Hanssons, Ingvar Carlssons och naturligtvis Anna Lindhs namn för att inse att svensk politik varit annorlunda utan SSU.
Fina utbildningar har aldrig varit en förutsättning för framgång i vårt lands politiska liv. Årsmötesförhandlingar, bokföring och medlemsutskick har däremot varit viktiga meriter.
Det har säkert gjort politiken mindre glittrande, men desto mer angelägen.
Framför allt har folkrörelserna erbjudit en möjlighet till demokrati i praktiken. I Folkets hus, föreningslokaler och frikyrkokapell har kompromissens och samtalets svåra konst praktiserats. Bilden må vara idealiserad, men knappast osann.
Folkrörelserna har – med den amerikanske sociologen Robert Putmans uttryck – skapat socialt kapital. Det gäller inte minst de politiska ungdomsförbunden. Därför är tillståndet i SSU något mer än en inre, socialdemokratisk, angelägenhet.
Åsiktsskillnader i sakfrågor och till och med personstrider är en oskiljaktig del av politiken, också i ett ungdomsförbund. Så har det varit, och så måste det vara. Ur motsättningarna i den tidiga arbetarrörelsen steg dagens SSU fram för 90 år sedan.
Problemen börjar när de interna konflikterna blir viktigare än det som håller en organisation samman. När medlemmarna blir ett redskap för att manövrera ut konkurrerande fraktioner, snarare än basen för en folklig rörelse.
Efter åratal av strider tycks det socialdemokratiska ungdomsförbundet alltför nära den gränsen.
SSU:s kongressombud har en hård arbetsvecka framför sig. Målet måste vara att rubrikerna åter ska handla om framtiden när kongressen avslutas på fredag.
Ingvar Persson