Förtroendet för polisen skadat – efter behandlingen av autistiske Erik, 16
Erik är 16 år och har autism. Han bor i Södra Sandby utanför Lund och i somras lekte han en dag indianer och cowboys utanför sitt hus. En kvinnlig bilist passerade och ringde polisen. Hon misstänkte att Erik bar ett riktigt vapen. På hans kroppsspråk tyckte hon att det såg ut som att pojken har "en störning".
Polisen åkte till platsen och med dragna vapen beordrade de Erik att lägga ifrån sig vapnet och backa bakåt mot poliserna. Erik gör som polisen säger. Han lägger ihop händerna bak på ryggen för att få handbojor som han har sett att man gör på film.
Polisen undersöker inte Eriks leksaksvapen innan de bänder hans arm så illa att den bryts.
Pappan berättar för Sydsvenskan, som var först med att rapportera om händelsen, hur Erik paralyseras av skräck och smärta.
Armen bruten i tre delar
Inte förrän mer än en halvtimme senare knackar polisen på hos föräldrarna. Erik har de lämnat med bruten arm vid polisbilarna som har motorer och strålkastare på.
Polispatrullen som gripit Erik gör anmälan mot honom: Vapenbrott, olaga hot och våldsamt motstånd. De anmäler även sig själva för tjänstefel.
Samtliga anmälningar läggs snabbt ner.
Eriks pappa vill upprätta en anmälan om misshandel mot polisen men får nej. Motiveringen är att en anmälan redan är gjord och nedlagd – av polisen.
På sjukhuset konstateras att vänster överarm är bruten i tre delar. Sydsvenskan får en intervju med läkaren som är mycket kritisk till polisens behandling av Erik. Men tidningens intervju stoppas från att publiceras av läkarens chef. Mottagningen vill inte riskera framtida problem med polisen.
Är det södra Italien eller Skåne i Sverige vi talar om?
Ser ut som en falsk anmälan
Det finns flera saker som bör utredas av åklagare efter polisens våld mot Erik. Hur kunde det över huvud taget ske? Varför hindrades Eriks pappa att anmäla poliserna?
Varför lämnade polisen in anmälan om olaga hot och vapenbrott efter att de konstaterat att vapnet var en leksak och Erik lekte indianer och cowboys, det ser onekligen ut som en falsk anmälan? Och hur kunde åklagaren bara lägga ner ett fall där polisen brutit armen, på tre ställen, på ett autistiskt barn?
Polisens övervåld mot autistiske Erik leder tankarna till 20-årige Eric Torell som sköts ihjäl bara för en vecka sedan i Stockholm.
Även hans fall väcker många frågor.
Eric Torell hade Downs syndrom och var på en treårings nivå. Han kunde bara säga "mamma" så vi kan vara hundra procent säkra på att han inte kan ha hotat polisen. Även hans vapen var en plastleksak.
Trovärdighetsproblem
Polisen spred först uppgifter om att leksaken varit en kopia av ett riktigt vapen men det visade sig vara lögn. Sedan sa man att en hotad kvinna fanns på adressen och en kriminellt belastad man varit på väg dit. Men kvinnan var inte där och mannen satt sedan länge häktad. Två av poliserna vara relativt nyutexaminerade, den tredje arbetade deltid. Enligt deras inledande rapporter hade tre skott avlossats, senare har det visat sig att sex till sju skott sköts mot 20-åringen.
Vad är egentligen sant om dödsskjutningen av Eric Torell?
Det vet vi inte, och eftersom polisernas eventuella skuld kommer att utredas av polisen själv finns naturligtvis från början ett trovärdighetsproblem. Särskilt som åklagaren spred vidare de felaktiga uppgifterna om att vapnet skulle vara en kopia av ett riktigt vapen.
Förtroendet är skadat
Polisens bristande förmåga att hantera personer med funktionsvariationer och psykiska diagnoser är oroande. Deras metoder för att utreda misstänkta tjänstefel inom poliskåren verkar också ha uppenbara svagheter.
Polisen har en särställning i samhället genom sin befogenhet att använda våld och tvång, då krävs stor tillit hos allmänheten. Förtroendet har nu blivit skadat och det är allvarligt.
Regeringen borde driva på tillkomsten av en oberoende central enhet som kan utreda polisingripanden med dödlig utgång eller allvarlig skada.
Autistiske Eriks pappa sätter nog fingret på en rädsla som många föräldrar till barn med funktionsvariationer just nu känner.
– Jag är faktiskt glad att min pojke inte också blev skjuten därute.