Det är synd om Fredrik Reinfeldt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Fredrik Reinfeldt har bestämt sig för att polisanmäla Mats Lindström för smutsmejlen. Det är bra. Vi behöver veta var gränsen för förtal går och om Mats Lindström hade några ”partners in crime”.
Men sedan. Reinfeldt avbildas som en varulv på en karikatyr. En SSU:are bloggar om en kandidat i moderaternas provval som dömts för sexövergrepp mot barn. Bloggaren bildsätter olyckligt med Reinfeldt. Moderaterna tar tillfället i akt och tycker så synd, så synd om sin partiledare. Förtalskampanjen får hur stort utrymme som helst i medierna.
Hallå, kom igen. Förtal är olagligt. Fult spel, ”bad campaigning”, ska man inte ägna sig åt. Men att avbildas som varulv, nog måste Reinfeldt ha varit med om värre.
MUF har gjort sig lustiga över ett taskigt lumparfoto av Göran Persson.
Annika Billström blev uppblåsbar docka när trängselskatten infördes. För att inte tala om de sexistiska påhopp som Tiina
Rosenberg fick stå ut med i höstas.
Hon hade medierna mot sig. Ingen politisk stjärnkommentator stod i tv och talade om förtalskampanjen mot henne som ”den värsta mot en svensk politiker någonsin”. Och då hade Tiina ändå beskyllts för att fuska med sin forskning.
I det här landet är det skillnad på folk och folk.
20 år efter mordet. Min bild av Olof Palme är inte främst politisk.
”Så frågar du också om jag har träffat drottningen. Ja, det har jag gjort många många gånger. Senast jag träffade drottningen så träffade jag t v å drottningar. Dels den svenska drottningen men också Danmarks regerande drottning Margrethe II. Egentligen tycker jag att det är lite trist med stora flotta middagar på slottet, men det är en del av mitt arbete. Den roliga delen av mitt arbete det är att åka till Luleå och få träffa alla trevliga människor i sporthallen!”
Brevet från statsministern är daterat den 9 september 1985. Jag var nio år. En dag efter skolan hade det kommit.
Palme var känd för att se människor. Den som en gång skakat hand med honom fanns för alltid i hans minne. På samma sätt brevväxlade Palme med barn: han behandlade dem som sina jämlikar. Det var mer kamratskap än vördnad jag som nioåring kände inför Palme.
Kompis med statsministern. Det gav en ganska respektlös bild av politiken. Om Palme lyssnade på vad jag
hade att säga, varför skulle då inte andra
göra det?
Jag undrar ofta om Göran Persson svarar på barns brev med samma nit, och samma uppriktighet, som Palme. Jag hoppas det. Brevet från Palme gjorde politikerföraktet omöjligt för mig. Men kritiken av politikerna och politiken blev möjlig.
”Du bad om en autograf och den har jag skrivit på ett fotografi som jag sänder med.”
En snäll man log från kortet.
Jag ser Ang Lees ”Brokeback mountain”. Två machokillar, en cowboy och en ranchboy, faller handlöst för varandra. Det är en svidande känslosam kärlekshistoria som aldrig kan sluta bra.
För vissa får beröm för sin kärlek, andra får skämmas. Det handlar om att vara hetero eller homo, rätt eller fel, i ett fördomsfullt samhälle som inte respekterar människor.
Först till eftertexterna börjar det värka i halsen på mig. Tårarna bränner på kinderna när det går upp för mig att så här är det ju, vissa dör för sin kärlek. Det är så det blir om världens alla Åke Greenar får bestämma.
Att tala föraktfullt om ”gaylobbyn” när gaykampen handlar om de allra mest basala mänskliga rättigheterna. Folk borde skämmas.