Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Fredrik Reinfeldt pyser av stolthet

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-06

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Först tror jag att det är en demonstration i miniformat som kommer mot mig på gräsmattan i Almedalen när jag lunch­solar. Det är det inte. När de kommer närmare ser jag en bunt kameramän som springer baklänges framför Fredrik Reinfeldt i orange tröja. De följs av ett gäng orangeklädda ungmoderater med moderatflaggor och plakat. Så går det till i Almedalen. Journalister, politiker och påverkare i komiska klumpar.

Fredrik Reinfeldt kommer självsäker till politikerveckan.

”Jag ska berätta om tre års erfarenhet av handfast förändringsarbete i moderaterna. Jag ska berätta hur det är att lägga grund för en historisk uppgift. Att trots stark högkonjunktur och socialdemokraternas långa makt­innehav övertyga väljarna om att det är dags att byta regering”, säger han till journalisterna.

Moderatledaren pyser av stolthet över alliansens Bankerydsuppgörelse, energiöverenskommelse och besked om fastighetsskatten. Han tycker inte att han ”behöver bevisa något som helst mer” när det gäller de borgerliga partiernas förmåga att samarbeta. När någon undrar om familjepolitiken, som alliansen är långt ifrån överens om, viftar han bort frågan med att ”det är ett pussel att lägga”.

Reinfeldt är så uppfylld av alliansens samarbetsförmåga att han tror att valet avgörs av regeringsfrågan. De sista veckorna i valrörelsen kommer den politiska debatten att domineras av två regeringsalternativ: alliansens tydliga och socialdemokraternas otydliga.

Han kan ju hoppas det, moderatledaren. För egen del tror jag att valresultatet beror på hur människor känner att politiken kommer att förändra deras vardag.

Socialdemokraternas svaga punkt är jobben: utvecklingen är positiv men ungdomsarbetslösheten är fortfarande alldeles för hög. Regeringspartiet har gjort för lite för sent. Göran Persson har velat förminska jobbens betydelse som valfråga.

Alliansens svaga punkt är människosynen. Den som manifesteras när borgerlig­heten tror att fattigare arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer gör samhället bättre. De ”lata” ska helt enkelt upp och hoppa, så löser det sig med jobben.

Folk blir beredda att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst om de är tillräckligt desperata. Det är alliansens kyliga kalkyl.

Reinfeldt säger naturligtvis ingenting om det. Det skulle inte riktigt gå hem i ett somrigt Välfärdssverige, om man säger så. I stället säger han åt oss journalister att börja jaga väns­teralternativet: ”Fråga dem: Hur ska ni kunna regera tillsammans om ni inte är överens?”

Det blir nästan lika komiskt som den där minidemonstrationen på lunchen. Reinfeldt kommer till Almedalen så betagen av sin egen roll som oppositionsledare på viktigt uppdrag att han verkar glömma politiken – alltså den samhällsförändring som makten han vill er­övra är till för. Vad spelar det för roll att man kan samarbeta, om det inte spelar så stor roll vad man samarbetar om?

Just nu är Fredrik Reinfeldt det tydligaste exemplet på hur makten kan slukas av sig själv. På hur politiken får lämna plats för självbekräftelsen.

Åsa Petersen