När hatet skriver sitt eget manifest
Uppdaterad 2015-11-10 | Publicerad 2015-10-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den ensamme galningen är aldrig helt ensam.
I dag hölls en tyst minut för offren i Trollhättan. En ond vecka avslutades i största värdighet. Ett, enligt polisen, rasistiskt hatbrott möttes av svenskarnas empati, solidaritet, sorg.
Men alla vill inte vara del av det. På delar av internet hyllas nu mördaren helt öppet, och ett besök i något av dessa öppna forum ställer en inför idévärld som är lätt att känna igen. Åtminstone om man har det minsta intresse av svensk högerextremism och dess språkbruk.
"Asylanter", "lycksökare", "pk-eliten", "skäggbarn", "kulturmarxister", "lyxmigranter", "bidragsparadis". Ja, alla glosor ur det sverigedemokratiska lexikonet som dagligen hamras ut via bloggar, Youtube-klipp och Facebook-statusar hamras ut med samma intensitet som innan onsdagens terrordåd. Nu med direkta uppmaningar till våld och terror.
Aldrig ensam
En 17-årig skolelev är död. En 20-årig elevassistent är död. Två till offer för den rasistiskt motiverade attacken ligger fortfarande på sjukhus. Det är som om ingenting har hänt.
Trollhättan-mördaren tycks inte ha efterlämnat något politiskt program. Vi vet att dådet hade ett rasistiskt motiv och att mördaren valde sina offer utifrån hudfärg, men vi får kanske ingen djupare eller vidare inblick i hans tänkande.
Samtidigt ser vi hur andra människor fortsätter skapar hatets ideologiska överbyggnad, författar föraktets manifest. "Kulturberikare", "svenskfientlig", "massinvandring", så där mal de på.
Till slut ställer sig någon frågan: Om Sverige nu är så illa ute, vad gör vi? Någon har funnit svaret och går med knivar till en skola. En annan fyller på bensindunken och letar upp närmsta asylboende.
Den ensamme galningen är aldrig helt ensam. Hen verkar i ett sammanhang, i ett nät spunnet av meningar och ord.
Finns inget "du"
Den norske författaren Karl Ove Knausgård berättade i sitt sommaprat år 2011 om sin läsning av den norske terroristen Anders Behring Breiviks manifest. En sak slog honom: I det ogenomträngliga textsjoket finns ett jag, ett vi och ett de. Men inget du. Likadant i Adolf Hitlers "Min kamp". "Du" finns inte, när hatet skriver principprogram.
Men "de" finns alltid.
I sin bok "Djävulssonaten" redogör författaren Ola Larsmo i en essä för ett svenskt 1990-tal där det offentliga språket tilläts glida så att flyktingar även av anständiga människor kom att framställas som problem, trots laserman och moské- och asylboendebränder.
Ska vi dit igen?
Om vi inte tycker det, om vi inte vill låta rasismen forma det offentliga samtalet och fräta sönder vårt samhälle så måste vi - jag och du - ta ansvar för vårt språk och våra handlingar nu.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.