Tiggarna är ingen ohyra

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Människorna som samlas blir ”en stoppkloss i trafikflödena”.

Så motiverar Cecilia Granath, pressansvarig för Jernhusen, att företaget satt upp böjda metallrör för att hindra människor att sitta på Centralstationen i Stockholm. I en intervju med Aftonbladet TV pekar hon ut bland andra EU-migranter.

Fenomenet kallas ”exkluderande design” och har funnits några år. Det handlar om exempelvis lutande bänkar som inte går att sova på, vassa föremål på platser där hemlösa brukar ­sitta eller galler under broar.

Det blir nu allt vanligare även i Sverige.

På engelska kallas det ibland för ”anti homeless-spikes” ­vilket blir ungefär ”tiggar­spikar” på svenska. Tyvärr ska det nog tolkas bokstavligt, ­vissa konstruktioner påminner om de vassa spikar som används mot duvor, råttor eller annan ohyra.

I söndagens Expressen skrev den politiske redaktören Anna Dahlberg att frågan om tiggarna blivit en ”tävling i godhet”. Hennes enda lösning verkar ­vara ”att genom systematiska avhysningar och/eller ett förbud se till att färre väljer att ­söka sig hit för att tigga”.

Så låter teorin – tiggarspikarna är praktiken.

Det förändrar oss

I Malmö har en markägare satt upp ett taggtrådstängsel kring en tomt där romska EU-migranter slagit sig ner. Bo­platsen är olaglig och naturligtvis kan inte en kåkstad växa fram på privat mark.

Men taggtråd runt männi­skor?

Att det inte blev ramaskri ­säger tyvärr något viktigt om vår tid.

Vissa av oss ses som männi­skor med rättigheter, vi kan ställa krav, betala för oss och göra vår röst hörd.

Andra är inte riktigt lika mänskliga, för fattiga, för smutsiga, som ska stängas ute med lagar eller fysiska hinder.

Men tiggarspikarna för­ändrar inte bara gatubilden, de förändrar även oss.

”Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra in i dig” som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche uttryckte saken.

Leder till våld

I förlängningen leder av­humanisering alltid till våld – tiggare som misshandlas, läger som brinner.

Det finns inga enkla lösningar, rasism och sociala orättvisor försvinner inte över en natt. Men vårt samhälle är bättre än detta, vi kan möta sociala ut­maningar utan att tumma på människovärdet. Det har vi gjort förr.

Vi borde riva taggtråden och ta bort metallrören.

Människor är inte duvor eller råttor.

Anders Lindberg