Konspirationsmyt passar diktaturen
Jag föddes i en diktatur.
I den någorlunda sekulära staden Damaskus. I min familj har det alltid varit nolltolerans mot antisemitism, men diktaturen och samhället ville fostra mig till att se Israel och judar som ett hot.
Mitt tidigaste minne är en man på gatan som skäller ut mig för att jag bär en leksak med en sexuddig stjärna på. Sionismen infiltrerar till och med våra barn, skrek mannen åt mig.
Det sägs att antisemitism frodas i extrema islamistiska rörelser. Det är sant, men förklaringen räcker inte om vi vill bekämpa antisemitismen.
I Syrien gjorde regimen staten Israel till fiende nummer ett. Genom att peka på Israel har politikerna i Damaskus kunnat flytta fokus från de egna brotten mot mänskligheten och
i stället rikta blicken mot grannlandet. Assadfamiljen har kunnat framställa sig som arabvärldens beskyddare, som den som ska rädda den arabiska, och inte minst den palestinska, hedern. Ironiskt med tanke på hur slaktaren Bashar al-Assad behandlar muslimer och araber.
Myten om en judisk världskonspiration har passat väl in i diktaturens propaganda. Ett annat exempel är Turkiets Recep Tayyip Erdogan: Ju hårdare han kopplat greppet om makten desto mer antisemitiskt och hatiskt har han uttalat sig mot Israel. I Iran har ledare satt i system att förneka förintelsen.
Enligt Assadanhängare är det USA och Israel som ligger bakom de syriska upproren 2011. En konspirationsteori om att de vill ta över och kontrollera Syrien.
Detta är ett synsätt som jag har stött på bland alla möjliga religiösa och etniska grupper i Mellanöstern. Inte minst de människor som är uttryckligen anhängare av diktaturer.
Samtidigt är det viktigt att som samhälle inte peka ut enskilda grupper och luta sig tillbaka och tänka att problemet finns hos några andra och inte hos oss.
Antisemitismen är ett högst levande och påtagligt problem i dag. Högerextremister mobiliserar på nätet och sprider hatpropaganda mot judar. Så sent som i slutet av förra året hävdade Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder att judar som behåller sin judiska identitet inte tillhör den svenska nationen. Och i veckan uppmärksammade journalisten Negar Josephi att inte ens antirasisterna inkluderar kampen mot antisemitism när det ordnas manifestationer till minne av Kristallnatten.
Den svenska vänstern får ofta berättigad kritik för att man inte klarar av att prata om antisemitismen som finns bland människor med rötter i Mellanöstern. För att det är en förtryckt grupp i Sverige. Och förtryckta grupper förtrycker väl inte andra?
Jag tror inte på den förklaringen, jag tror att det är så enkelt att stora delar av vänstern saknar kunskap om Mellanöstern och den kraften som antisemitismen utgör där.