Det var inte riktigt så här det skulle bli
Det var inte riktigt så här det skulle bli.
Jag går i ”en garanterat solidaritetsfri nymoderat öken”, som Kent sjunger om Stockholms blåa innerstad, och lyssnar på Kartellens album ”Underklassmusik” om segregering och klassklyftor – som borde vara valets viktigaste frågor.
Innerstaden, liksom alla andra gentrifierade fingetton i landet, har det jämförelsevis bra när den sliter på i kommersen för att få ihop livspussel, lån på svindyra trånga lägenheter och fredagsmys.
Därför röstade medelklassen fram skattesänkningar, sänkt a-kassa och försämrade trygghetssystem.
Man trodde sig vara immun mot andras problem men social och ekonomisk ojämlikhet ger även cyklister ont i magen, tids nog.
Stockholm är en segregerad stad, lika segregerad som Sverige. En familj i Huddinge har mer gemensamt med en familj i Umeå än med en familj på Östermalm, samtidigt som det finns överklass både i Umeå och Huddinge. Segregering är en klassfråga och i dag lider landet av en hysterisk medelklassfixering som blivit värre för varje jobbskatteavdrag och för varje sänkt rikemansskatt.
Det var inte riktigt såhär det skulle bli.
Nödvändiga privatiseringar genomfördes på 80- och 90-talet men sedan öppnades kranarna vidöppna och nu är uppdelningen mellan de som har och de som inte har större än någonsin även om de många har fått det bättre. Systemet finansieras av svaga grupper, av sjuka, av arbetslösa, av pensionärer och av orter där fritidsgården stängt och skolorna är långt under rikssnittet.
Detta pågår dagligen men rapporteras sällan. I Stockholm befinner sig en miljon människor i total lokal medieskugga.
”Ett buskage i Gävle tenderar ha bättre bevakning … än många av Stockholms förorter”, konstaterade Jenny Wennberg på Arbetarbladet i Gävle i veckan.
Inte undra på att min kompis i Borlänge – faktiskt endast halvt på skoj – anser att ”Stockholm är bara Stureplan, kungahuset, kändisvimmel och Fredrick Federley!” (Det stämmer i så motto att även Centern övergivit landsbygden för att vara med på den marknadsliberala festen på Stureplan.)
I Danderyd, i norr på röda tunnelbanelinjen, blir folk 83,7 år gamla. I Vårby gård 42 minuter söderut är medellivslängden 79,5 år. I Uppsala län blir folk 81,54 år, i Gävleborg 79,87. Livslängd är en klassfråga.
Och i hela Sverige tjänar den rikaste procenten en tiondel av alla pengar. Det är en återgång till år 1947, enligt Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi.
Det var inte riktigt så här det skulle bli, att 380 000 arbetslösa i bästa fall placeras i meningslösa Fas 3-åtgärder medan medelklassen jobbar övertid och köper gymkort. Gymkort!
Många är vi som tröttnat på att fjäskas för på bekostnad av andra – samtidigt som vi är rädda för att bli de andra. Usch. Detta land har blivit utformat för vinnare, adjö förlorare.
Det räcker med att bli sjuk eller arbetslös så är livet som medelklass över numer. Det innebär inte bara hej då till bilen och villan, det betyder också att både du och dina barn får sämre chanser i livet.
Mycket är vackert och bra, men det här blev inte riktigt det land vi ville ha.