Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Kan man lita på dagens spioner?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-02-28

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Under kalla kriget hette brittiska spioner Philby, Maclean och Burgess. Utbildade på Cambridge och Oxford men problematiskt nog med sina lojaliteter i Moskva.

Dagens spioner förefaller lindrigt tyngda av bildning. Däremot släpar de på övermänskliga lojaliteter mot sina uppdragsgivare. När Tony Blair behövde argument för kriget mot Irak strömmade dossiererna in. Agenterna försäkrade att Saddam kunde fyra av massförstörelsevapen inom tre kvart. De garanterade att Irak fyllde på sitt uranförråd med leveranser från Afrika.

I en yttersta ansträngning letade de fram en tio år gammal amerikansk avhandling som varnade för Saddam.

Den gavs ut som regeringens vitbok, åtminstone fram till dess att den citerade doktorn protesterade.

Brittiska spioner har givit upp yrkeshedern till förmån för att tjäna regeringen. Den olyckliga pakten har vuxit ut till tragikomiskt skådespel.

Den högt kvalificerade vapeninspektorn David Kelly drevs i döden sedan hans kritik mot det spionpolitiska komplexets lögner om Irakhotet blev offentliga.

I en svassande, närmast parodiskt, undergiven rapport om Kelly, skriven av den konservative lorden Hutton, nitades BBC som ett lögnaktigt medium medan regeringen prisades för hederlighet.

Nationen hånskrattade. Alla visste att Blair och hans spioner berättat osanningar om Iraks vapen och till exempel dess relationer till al-Qaida. Blair tvingades tillsätta en ny, väl tillrättalagd, utredning om spionapparatens tillförlitlighet.

Just när cover-up-aktionen genomförts slår två kvinnor till rakt mot Blair och statens agenter.

Kathrine Gun, översättare åt brittiska avlyssningscentrumet, avslöjade att amerikanska spionorganisationer velat tvinga sina brittiska kolleger att bugga de sex tillfälliga medlemmarna i säkerhetsrådet – de som kunde avgöra om FN legaliserade kriget mot Irak.

Clare Short, biståndsminister också när Irakkriget proklamerades, visade handfasta bevis på att brittiska spioner var inblandade i avlyssning av Kofi Annan och också av FN:s vapeninspektör Hans Blix. En svårslagen kombination av politisk paranoia och maktmanipulation.

Två mycket enkla och samtidigt demokratiskt förödande slutsatser går att läsa ut ur detta politiska skådespel. Den brittiska regeringen, i symbios med spionorganisationerna, framförde direkta osanningar om krigshoten från Irak.

För att vinna politiskt stöd för kriget använde de illegala metoder, också sådana som undergräver FN:s förtroende.

Tony Blairs möjliga framtid antyds på National Theatre. Där spelas pedagogiskt nog Michael Frayns ”Democracy”. En pjäs om relationerna mellan Willy Brandt och spionen Günter Guillaume, sliten mellan sina lojaliteter till DDR och den västtyske förbundskanslern.

En förintande allians som ledde till såväl Brandts som Guillaumes undergång.

Olle Svenning