Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Vad är det för kul med folk som pratar tornedalsfinska?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-10

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Heidi Andersson, armbryterskan från byn Ensamheten där det bor 16 personer som alla är släkt, har just vunnit sitt fjärde VM-guld.

”Du är för långsam”, säger pappa Kent som nästan brister av stolthet och kärlek till dottern, men som aldrig skulle komma på tanken att förhäva sig.

”Jo, jag är för långsam. Om jag blir lite snabbare så”, svarar Heidi.

Sedan ringer de hem till mamma Jeanette och förklarar att Heidi bryter arm som en ”gammgubbe”. Hon måste allt bli snabbare om det ska bli några fler VM-guld.

Det är mycket Norrland på biodukarna nu. Jag har snart suttit på varenda biograf i Stockholms innerstad och gråtit, heta stolta arga sorgsna tårar.

Kay Pollaks Oscarsnominerade ”Så som i himmelen” berättar om dirigenten Daniel (Michael Nykvist) som återvänder till sin barndomsby i Norrbotten och tillsammans med kyrkokören skapar ”musik som kan öppna människors hjärtan”.

När hjärtan öppnas blir det ett jävla liv. En man super och slår sin fru, andra män mobbas och mobbar livet igenom. Konflikterna accelererar. ”Så som i himmelen” handlar om destruktiv manlighet som krackelerar och hoppet som växer när det sker.

Djupt allmänmänskligt, visst, men jag undrar om filmen hade drabbat mig på samma sätt om den varit inspelad i Skåne. Den norrbottniska skogen som omsluter handlingen, knarret av kompakt snö under skådespelarnas fötter, gör berättelsen mer sann för en norrbottning som jag.

Reza Baghers filmatisering av Mikael Niemis succéroman ”Populärmusik från Vittula” skildrar också manlighet, men ur ett strikt tornedalskt perspektiv. Niemi och Bagher skruvar rädslan att vara knapsu (som en käring, fjollig) så hårt det bara går.

Men Niemi/Bagher hymlar inte heller med manlighetshetsens baksida. Huvudpersonen Niila, som genom hela sin barndom får stryk av sin känslostumma far, gör inget annat än spelar gitarr och längtar från Tornedalen.

När filmen är slut har han åkt därifrån.

Jag ser ”Populärmusik från Vittula” i Stockholm på premiärkvällen. Jag tycker att stockholmarna skrattar på fel ställen. Vad är det för kul med folk som pratar tornedalsfinska? Däremot är det roligt när Niila konstaterar att skolkartan är fel ritad: ”Fröken, Skåne är alldeles för stort.”

Men då är det bara jag i hela biosalongen som skrattar.

Jag är egentligen inte mycket till provinsialist. Det är människorna själva som räknas, inte var de kommer ifrån. Men när nu Lappland, Västerbotten och Norrbotten blir synligt på biodukarna börjar jag förstå vilken roll mitt ursprung egentligen spelar. Eller snarare: hur vilsen man kan känna sig om ens ursprung inte skildras.

Identifikationen, igenkänningen, bekräftar att jag finns och att mina erfarenheter är verkliga.

I en recension av filmen Babylonsjukan (väldigt bra den med) skriver Dagens Nyheters Helena Lindblad:

”Och tack för att Stockholm kommer till heders igen. Regionalisering i all ära men efter att ha sett vartenda hörn av Trollhättan och den där gamla korvkiosken i ett antal filmer, plus tämligen mycket av Norrlands inland i en del andra, verkar till och med gamla Kniv-Söder som en riktigt exotisk och romantisk plats.”

Jag gnäller inte på alla filmer och såpor och nyhetssändningar som skildrar Stockholm. Det är ju trots allt i huvudstaden som mycket spännande och förfärande händer, inte minst för att vi är så många som bor här.

Men att Stockholms innerstad skulle ha osynliggjorts av Norrlands inland? Kom igen. Det är ungefär som när några kvinnor tar plats i några styrelser och sura gubbar suckar: ”Jaha, nu är det bara kvinnor överallt.”

Åsa Petersen

Följ ämnen i artikeln