Freden lever i de amerikanska bergen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När den trötta bilen rullar in i den amerikanska nybyggarstaden hälsar en väldig affisch: ”John Wayne var här.” Mittemot lockar badplatsen ”Butch Cassidy”, en hyllning till den ädle cowboyskurken och hans vackra grå häst.

Moab, den lilla staden, har samlat på många drömmar: om guldet som skulle vaskas fram i Coloradofloden och om uranet som slets upp ur de väldiga bergskropparna i San Juan.

Inne på det lilla bybiblioteket läser jag annonser från 1953: ”Löften om en gyllene framtid. Uranet från Coloradoplatån hjälper till att skapa atomålderns under”.

Amerikanska militärledningen trodde på militära under, på kärnvapnen. De hade ju praktiserats med effektivitet åtta år tidigare i Hiroshima. Tusentals arbetare lockades till urangruvorna. En svart dröm. Många har leukemi, lungcancer och förgiftningar. Gruvdriften har klingat av. Kvar finns giftgaserna och en väldig avfallshög. Den 2 maj demonstrerade bygden och krävde myndighetsingripanden mot uranresterna.

Moab, en gång centrum för hårdfört konservativa rednecks och utvalda, stränga mormoner, har moderniserats och därmed blivit fredligt. På huvudgatan ligger Peace Tree Juice Café, som serverar mig en fredsdrink. Stans fredsrörelse håller ständiga protestmöten. Första dagen då bomberna slet sönder människor i Irak hölls protestmöte utanför byns katt- och hundsjukhus.

Den väldigaste bomben USA vräkte över Irak heter ”Moab”. Stan protesterar: ”Det här handlar om ett massförstörelsevapen och ett förbannat stort sådant”, säger borgmästaren Dave Sakrison. Stans tjänstemän har skrivit till den krigiske vice presidenten Dick Cheney. De kräver att bomben ska få ett annat namn. Bokhandlaren Andy Nettell har startat en tävling om bästa bombnamn.

Kvällen innan jag kom till det bergiga Vilda västern satt jag på en fin New York-krog tillsammans med ett par ledande fredsaktivister. Aningen skakade efter den snabba ockupationen: ”Fredsrörelsen måste samlas bakom en enda central paroll: Nej till Bushdoktrinen.”

I Moab, där väljarna mer än någon annanstans i USA röstar på Ralph Naders gröna parti, är folket mer praktiskt. Det ställer om hela sin militärt baserade ekonomi: Bort med gruvor och uran. In med ekologi, filmfestivaler, bergsturism, antikviteter och jeeptävlingar. Men just den sortens cowboyverksamhet tillåts bara i små särskilda reservat och under mycket korta perioder.

Jag sökte mig till Utahs väldiga berg och canyon för att under några dagar bland annat vandra bort från kriget. Jag börjar förstå Hans Blix, gammal bergsklättrare. Han används förresten som annonspelare för Moabs turistreklam: ”Hans Blix-vandra för fred.”

De väldiga rödfärgade valven står som mäktiga katedraler i nationalparken. Efter några timmars hård vandring skimrar de vackert eroderade bergsmassiven som tempel eller väldiga djurhuvuden. Filmkulisser till science fiction, Indiana Jones och Thelma och Louise.

Skallerormarna solar sig med ödlorna. Björnskiten torkar sakta i värmen. Korparna försöker norpa till sig små stycken av matsäcken. Grodynglen skuttar genom de små vattenfallen.

På små anslag varnas för bergslejonen: Om djuret dyker upp, se då till att lyfta upp småbarn. Morra gärna eller skrik högt. Om lejonet ändå angriper, står det som råd: ”Fight back.”

Lejonen håller sig undan. Jag slipper ett envig med bergens konung.

Bad i hotellets heta källor, snön faller tungt. Sena samtal med de andra gästerna. De båda juristerna från Washington, som flytt huvudstaden. De har indisk bakgrund och trakasseras ständigt av polis och myndigheter. På tv:n flimrar den alltid hånfulle försvarsministern Rumsfeld fram. Skattejuristen från Salt Lake City gömmer huvudet i händerna.”Å, denna skam får USA leva med i hundra år”, stönar han.

Jag befinner mig i det andra Amerika.

Olle Svenning