Ett Song My i Afghanistan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kropparna låg utspridda runt Qala-i-Jhangi-fortet. De var stympade och sargade. Hur många av dessa män från Pakistan, Tjetjenien och andra länder som mördats är ännu oklart. Femhundra är en siffra som nämns.
Liken förevisades häromdagen. Männen hade gjort uppror i sitt fängelse, sa de ansvariga. Till dessa ska räknas amerikaner, britter och krigsherren Dostum. Han är frihetskämpe nu, står på västvärldens sida. Tidigare lät hans skräckstyre massakrera många tusentals motståndare.
Märkligt nog bar många av de ”upproriska” provisoriska, fast effektiva, handklovar. Många var skjutna i ryggen. ”De ville inte ge upp, därför måste vi skjuta dem”, sa Dostum, när han klev ur sin nya, svarta lyxbil. Den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfelds rekommenderar mord på icke afghanska-talibaner.
Genève-konventionen stadgar att fångar ska behandlas respektfullt och mänskligt. Fångarna i Qala-i-Jhangi-fortet massakrerades av amerikanska bomber och av Dostums uzbekiska soldater.
FN:s säkerhetsråd uttalade att ”självförsvaret” mot terrorister skulle vara ”proportionellt”. Kanske är det uppfyllt nu när Afghanistan är sönderbombat, talibanerna i det närmaste krossade och alltfler av de utpekat skyldiga skjuts ihjäl. Dock inte terroristernas ledare.
Varje krig laddas emotionellt med en plats där särskilt grymma och omänskliga handlingar utförts. Song My i Vietnam. Quala-i-Jhangi i Afghanistan.
Amnesty kräver utredning av våldet. Mary Robinson, som ansvarar för FN:s kommission för mänskliga rättigheter, instämmer.
Robinson, modigare än andra inom FN-hierarkin, säger att de som brutit mot mänskliga fri- och rättigheter inte ska få medverka i en afghansk regering.
Kravet skulle, om det uppfylldes, i princip utesluta ledningen för den norra allians som under FN:s beskydd ska bygga institutioner för ett framtida demokratiskt Afghanistan. Val om två år, utlovas. Valsedlarna bör snart tryckas.
De män som samtalar i eleganta salonger utanför Bonn har sökt styra Afghanistan förr, under några 90-tals år. Dostum, Hekmatyar, Rabbani, vars feodala, krigiska och fundamentalistiska grupperingar alla är representerade, bär ansvar för att runt 50 000 människor dödades i Kabul och att landet föröddes till den grad att talibanerna hälsades som befriare. Enligt en våldets och vanvettets logik ska dessa gestalter återfå makten, tillika i frihetens och civilisationens namn. De gamla mördarna ställer förstås villkor. Helst ska de få härska utan omvärldens inblandning och utan övervakning. Från Bonn hörs optimistiska toner.
Spöken drar återigen genom Europa.