Svennis bor inte här längre

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Har du sett en stad med fler broar? sa mannen bredvid mig på en parkbänk i Karlstad.

– Ja, sa jag. Stockholm.

Jag skulle vidare med en buss och fördrev väntetiden med att stirra på Klarälven. Mannen bredvid väntade på en kompis som lovat köpa ut på Bolaget.

Han sa att han arbetat som stensättare. Sådana finns det fortfarande jobb för, särskilt i Norge. I Värmland köper ju utlänningar upp industrin, visste jag att de köpt knäckebrödsfabriken i Filipstad? Svenskt knäckebröd!

– Varför gör regeringen inget?

Han sa att det finns ingen politiker som Tage Erlander, det var en stor värmlänning. Ja, Svennis Eriksson är också här uppifrån. Och kände jag som är journalist till den berömde Värmlandsjournalisten Ulf Schenkmanis?

Nu kom mannen med påsen från Systembolaget och hans väntande kompis presenterade honom:

– Förut var han överallt i världen. Mer än du varit som journalist. Om du kan gissa vad han jobbat med får du också en öl.

Det skulle se ut, när jag var på väg till min årliga hälsovecka på Wermlandia. Men jag gissade på FN-soldat eller missionär. Mannen såg medlidsamt på mig och tömde sin öl.

– Diamanter, sa han. Överallt har jag jobbat med diamantfyndigheter. Senast i Sierra Leone. Men nu ska jag till Stadsmissionen och försöka få en smörgås.

Att det i Kristinehamn startar en ny fabrik med sextio jobb för svetsare och snickare blir förstasidor i lokalpressen. Här har varit så mycket utflyttning och arbetslöshet förut.

Värmlands Folkblad lyfte särskilt fram invigningstalaren Ingemar Eliasson. Det skulle de inte gjort för några år sen. Då var han ledande folkpartist, till och med statsråd fast jag inte minns på vilken post, han flöt bara in i tapeten. Men sen utsågs han till landshövding i Värmland och nu får han helsidor i den socialdemokratiska tidningen var gång han klipper av ett blågult band till en ny fabrik. ”Solen sken”, skrev de i rubriken över bilden med invigningstalaren.

Fan ska vara borgerlig politiker i detta land. Då får man bara ett fint jobb av sosseregeringen och så är man ute ur spelet.

När jag klättrat till toppen av slalombacken – äntligen snöfri och innan de hemska myggen kommit – stod jag och såg ner mot älvdalen. Klockorna hördes från Ekshärads kyrka där Putte Wickman och andra brukar spela sommarkvällar. Inifrån skogen en genomträngande taltrast.

Annars var jag ensam i världen.

Då kommer det en tysk. Han har inte heller tänkt sig möta någon, han är ute efter orörd natur med en enslig stuga till salu. Jag säger att det finns ingen orörd natur längre någonstans, allt är samma globala by, i morgon kan det stå i tidningen om brottsligheten i norra Värmland.

– Som hemma i Hamburg är det ändå inte, säger tysken.

Vi blir stående i det svenska gräset och talar om den europeiska brottsligheten och extrempartiernas frammarsch. Jag säger att en god sak är i alla fall att Tyskland verkar vaccinerat mot nynazism.

– Det är jag inte så säker på, säger tysken där på berget i norra Värmland och det känns kallt i solen.

Från Tyskland kommer ju de bästa vittnesmålen om hur ett samhälle kan gå – eller glida – in i nazism. Eller annan diktatur.

Tidigare här har jag prisat Sebastian Haffners memoar ”En tysk mans historia”. Nu har veckotidningen Die Zeit hittat ett kapitel till bland hans efterlämnade papper. Det handlar om hur han som ung jurist deltog i Hitler-regimens ”gemenskapsläger”, en blandning mellan värnplikt och politisk omskolning. Haffner erkänner: ”Det uppstod en sorts lycka i ett sådant läger, kamratskapets lycka.”

Och jag som själv trivdes så bra i lumpen och med kompisarna på luckan! Är jag också i farozonen?

Dieter Strand