Populistisk elit
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-11-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”EMU är ett särintresse för eliten”, skriver ett antal ekonomer med höga akademiska meriter. Politisk, facklig, ja till och med företagaröverhet bedrar folket för att tillgodose egna maktintressen. Texten, publicerad på eliternas särskilda mötesplats, DN Debatt, låter ana hur argumenten kommer att låta fram till folkomröstningen nästa höst. Mot den manipulativa eliten ställs det rättrådiga folket. Aningen besynnerligt med tanke på att åtminstone fackets och politikens ledare behöver folkligt stöd.
Som EMU-skeptiker skulle jag gärna vilja be professor Karl-Gustaf Löfgren och hans medförfattare att upphöra med populismen. Den är motbjudande och i grunden demokratiföraktande.
EMU-frågan kan prövas ekonomiskt och demokratiskt utan falsk folklig inställsamhet.
För några år sedan ställde en kolumnist på Financial Times följande fråga: Vad händer om ekonomin i ett av EMU-länderna mer eller mindre brakar samman och följs av hårda fackliga protester, som hotar samhällsordningen? Får inte det landet avvika från EMU-systemets stabiliseringspakt?
Utan överdriven alarmism går det att
finna länder och regeringar som alltmer närmar sig dessa grundläggande problem:
Tyskland, Frankrike, Italien, Portugal. Ekonomier ur fas med EMU. Växande protester,
hårda strejkaktioner åtminstone i tre av länderna.
Den rigida ekonomiska överbyggnaden driver in länderna i recessionsliknande tillstånd, tvingar fram sociala nedskärningar som utlöser protestaktioner från de drabbade, speciellt anställda inom offentlig sektor.
Den brittiska och svenska skepsisen till EMU är starkt påverkad av rädslan för den sortens effekter. Därav följer också att länderna vill att ett antal grundläggande ekonomiska kriterier ska vara uppfyllda före medlemskapsansökan.
Demokratifrågan bör inte tas upp enligt populismens dagordning utan snarare enligt de principer som Kerstin Jacobsson diskuterar i sin viktiga doktorsavhandling ”Så gott som demokrati”.
En av hennes grundläggande teser är att begrepp som ”handlingskraft” och ”effektivitet” tillmäts alltmer dominerande betydelse i samhällsdebatten, på demokratins bekostnad. Politiska beslut värderas från instrumentella perspektiv: Främjar de företagsnyttan? Går de snabbt att omsätta i praktisk handling? Det är teknokratins sätt att tänka. Samhällsingenjörernas och företagslobbyisternas inskränkta värld. Den har fört med sig växande krav på att politikens och demokratins sfär ska begränsas. Mer makt till ”experter”, som ska övervaka de politiskt förtroendevalda. Den mäktiga Banken i Frankfurt kan ses som en sådan ickedemokratisk regulator av den europeiska politiken.
I motsats till
de debatterande ekonomerna ifrågasätter jag att fackliga och politiska ”eliter” önskar den sortens utveckling. Däremot misstänker jag att det finns ett betydande folkligt stöd för ”elitisering” och ”teknokratisering” av politiken.