Hatet på väg att ta död på demokratin
Vad hade ilskan gjort med mig om jag varit 15?
I helgen publicerade min kollega Peter Kadhammar en text som träffade mig som ett slag i magen.
För fyra år sedan träffade Kadhammar medlemmar i partiernas ungdomsförbund. Frågorna handlade om engagemang och om villkoren för den som är ung och engagerar sig för att göra samhället bättre. Om demokratin.
Nu har han träffat samma ungdomar igen. Alla är fyra år äldre. Några har fått framskjutna positioner. Engagemanget finns kvar.
Det är en sak nästan alla är eniga om. Det har blivit svårare att vara politiskt engagerad, mer skrämmande.
Aida Badeli, språkrör för Grön ungdom, berättar att hon ibland väljer att inte yttra sig i debatter. Hatet och hoten blir för massivt.
Den ledande företrädaren för ett av Sveriges riksdagspartiers ungdomsförbund vågar inte öppna dörren när det ringer på. Hon är för rädd för att den som står utanför ska vilja henne illa.
Det moderata ungdomsförbundets ordförande Matilda Ekeblad berättar om dagliga mejl med hot och hat. Mejl om att hon ska skjutas, våldtas eller bara utbrott om hennes person.
Ava Rudberg från Ung vänster har stängt av sina sociala medier, och hon svarar inte i telefon om inte numret är bekant. SSU:aren Anton Karlsson Rask avstår från många debatter. På skolor och fritidsgårdar brukar det gå bra. Där finns personal. I andra sammanhang är det för lätt för de som bara vill sabotera.
Medlemmarna i Karlsson Rasks SSU-klubb vill inte vara med på bilder från möten. Och man avstår från att affischera för verksamheten.
Jag har ägnat nästan ett helt liv åt den svenska politiken, åt den svenska demokratin skulle jag vilja säga. Under många år var jag själv aktiv i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Min viktigaste skola om ni frågar.
Det är klart att det funnits tillfällen när debatten varit hård och situationer som varit hotfulla.
En fredagskväll, det måste ha varit valrörelsen 1991, stod jag på torget i Karlskoga tillsammans med Mona Sahlin. Mitt bland alla rusiga värmlänningar diskuterade en av Sveriges mest kontroversiella politiker politik med alla som ville.
Det var inget klokt arrangemang, men det gick. Då.
Idag skulle det vara omöjligt.
Det är inte konstigt om unga skräms bort från politiken, från engagemanget. Jag vet ju hur min egen mejlkorg ser ut, och jag vet att jag har kollegor som har det mycket värre. Frågan är hur jag skulle ha reagerat om jag fått den sortens reaktioner när jag var 15 år? Eller 22?
Det är imponerande att det finns unga människor som ändå engagerar sig. Men vi kan inte ha det så här. Vi kan inte ha blivande politiker som lär sig att se sig över axeln, som inte vågar bo i gatuplan och som väljer att tiga för att slippa hatet.
Demokratin överlever inte det.