Dags att gräva fram löntagarfonderna?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I ett årtionde av övervinster förväntas arbetarna spara
Carl Tham ryckte åt sig ordet på ABF-huset i Stockholm och ställde frågan: ”Skulle någon ledande svensk socialdemokrat i?dag kunna kritisera kapitalismen? Sånt gjorde partikamraterna i Tyskland.”
Mona Sahlin hukade en smula: ”Jodå, men vi blir svaret skyldigt.”
Pär Nuder hänvisade till den svenska samförståndsmodellen. Ett litet land får inte ha för uppslitande strider.
Tham lät frågan falla. Möjligen fann han svaren illustrerande tydliga.
Den före detta Tysklands-ambassadören kunde låtit oss förbli i den tyska politiken. Såväl kristdemokraterna och CDU som socialdemokraterna där har nyligen krävt att ett andel i vinst-system ska införas. ”Vinsterna på avkastning av kapital har stigit tydligt mer än betalningen för arbete”, skriver CDU:s partiledning.
Ungefär samma resonemang som svenska IF Metall för inför avtalsrörelsen.
Löntagarna får bara 3,9 procent
Aktieägarna har kunnat räkna in något hundratal miljarder i vinst. Löntagarna ska nöja sig med 3,9 procent i löneökning.
LO-tidningen berättar att privatiseringen av Stockholms energiverk givit bolaget Fortums direktörer möjligheter att ”roffa åt sig nio optionsmiljarder”. Summan motsvarar ganska väl det som regeringen drar in på höjda avgifter till a-kassan.
Fackförbundspressen är en allt viktigare källa när alla stora dagstidningar, med Svenska Dagbladet som undantag, lagt ner journalistiken om arbetslivet. Dagens Arbete, som kombinerar hårt nyhetsarbete med tungt informativa dokument, visar att storföretagens vinster ökar med 84 procent de senaste sju åren. Tidningen är alldeles konkret: ”För tjugo år sedan drog Björn Jensen ihop 77?000 till gruvbolaget LKAB:s vinst. I?dag är Björns bidrag till vinsten, 1?810?000 kronor.”
Så ser det ut, fast mindre extremt, i flertalet stora bolag. Svindlande avkastning på varje arbetare. Rena rama illustrationen till marxismen: mervärdesläran. (Annars en särskilt svag punkt hos Marx.)
Björn Jensen sliter under hårda, ibland riskfyllda, arbetsvillkor ihop bortåt
två miljoner åt företaget. Och för det får han 3,9 procent mer i lön.
Tacka och ta emot
Å, man tackar. Fast ändå inte: En rad verkstadsklubbar och för den delen tjänstemän kräver att siffran 3,9 ska skrivas om, ibland till 6,0.
Tiderna börjar likna 60–70-talet, övervinsternas decennier. Fackföreningsrörelsens eviga frågor ställs som så många gånger: Hur kan en solidarisk lönepolitik bedrivas utan att leda till oskäliga företagsvinster? Hur kan man hindra att återhållsamhet hos högavlönade löntagargrupper leder till oförsvarlig förmögenhetsfördelning?
En så nyktert liberal tidskrift som Ekonomisk Debatt visar i sitt senaste nummer att den samhällsekonomiska ekvationen sedan 80-talet lösts till de allra rikastes välbehag. De har blivit ännu rikare.
Tabeller i veckan visar hur toppdirektörer sopat åt sig svindlande löneökningar. Nöjda har de tagit emot och samtidigt predikat återhållsamhet av löntagarna. Ja, i samhällsnyttans namn bör de också acceptera drastiska försämringar av arbetslöshetsvillkoren, nedskärningar inom vuxenutbildningen, omfördelande privatiseringar och gärna en härdande låglönemarknad. Och varför inte amnesti åt skatteflyktingar?
Inför denna omvända klasskamp kan det vara på tiden att ta fram de gamla löntagarfonderna för att åtminstone fundera över systemets grundproblem:
?Att komplettera den solidariska lönepolitiken.
?Att motverka förmögenhetskoncentrationen.
?Att öka löntagarnas inflytande över ekonomin.
Vill radera fackens inflytande
I längden kan inte fackföreningsrörelsen bära upp ansvaret för samhällsekonomisk balans och till en del kanske disciplinera sina medlemmar medan en gigantisk omfördelning av förmögenhet och makt och en urholkning av välfärdssystemet sätts i system.
En relativt anständig konsensus har länge bevarat Sverige, likt de andra nordiska länderna, som ovanligt civiliserade samhällen: en fungerande samhällssolidaritet, någorlunda social rättvisa och jämställdhet, ytterst få arbetskonflikter.
En del ideologer inom näringslivet, bland andra den klene politiske tänkaren Urban Bäckström, vill i samarbete med delar av borgerligheten skriva om samhällskontraktet och radera stora delar av inflytandet för löntagarnas organisationer.
Den kämpande företagarhögern borde inte bli förvånade över att den möter motstånd. Borgerligheten vann visserligen valet men demokrati förutsätter opposition mot den politiska makten.