Eusebio avgör valet i Portugal

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Årets långa serie av europeiska val inleds i Portugal, i dag. På väg in mot Lissabons oslagbara centrum grubblar jag över skillnaderna mellan de båda politiska motståndarnas affischer. Socialisterna lovar: ”Göra gott”. De högerliberala socialdemokraterna garanterar: ”Förtroendefull förändring”. Kanske ska sådant tolkas välvilligt.

Portugal, den gamla fula kolonialmakten och fascistdiktaturen, har sedan den förföriska nejlikerevolutionen för 28 år sedan blivit en vanlig, ganska hygglig europeisk demokrati: minimilöner åt de fattigaste, välfärd åt medelklassen, EU-betald infrastruktur, privatiserad tv, småtrasslig ekonomi och lätt korruption som gnager på de stora politiska partierna.

Vi var många som gjorde romantiska resor till Portugal 1974, när Pide-agenterna och storkapitalisterna drevs ur landet, militären (MFA) lärde folk läsa, lantarbetarna tog över de misskötta storjordbruken, de feodala palatsen förvandlades till dagis och socialister, kommunister och karismatiska officerare kämpade om makten.

Vi tillresta höll nattliga seminarier om den rätta revolutionära, och ibland, demokratiska vägen.

Jag fick på den tiden intervjua Eusebio, det största fotbollsgeniet någonsin efter den för alltid ouppnåelige Maradona. Vi satt ute på Benficas träningsplan och Eusebio berättade om sin förestående resa till hemlandet Mocambique. Han skulle lära de befriade ungdomarna allt om bollens mysterier.

I dag driver Eusebio valkampanj med högerns huvudkandidat José Manuel Durao Barroso, en välutbildad samhällsvetare som, likt en Stenbeck-lakej, koketterar med att han var maoist under revolutionsåret.

Politiska val är numera ständigt återkommande i Portugal, det är däremot inte fotbolls-EM. Uefa och den mäktige Lennart Johansson småhotar Portugal, landet måste skaka fram pengar och bygga stadionanläggningar om inte EM 2004 ska flyttas till ett annat land.

Högern lovar det skräckslagna folket alla pengar i världen till fotbollen. Eusebio strålar av lycka och Benficas ordförande lovar högern röster. För säkerhets skull utan att fråga medlemmarna i klubbens stora arbetarkvarter.

Också landets biskopar rekommenderar högern, fast inte på grund av fotbollen. De eviga svartrockarna bekämpar kvinnornas rättigheter och är framför allt emot någorlunda fri abort.

Också här fladdrar de gamla 70-talsminnena förbi. På den tiden mötte jag flera gånger de tre Mariorna, som avslöjade de ohyggligheter många tiotusentals kvinnor utsatts för när de tvingades till illegal abort. Många dog. Mariorna förtrycktes, förföljdes men fortsatte sina kampanjer och genomförde sina demonstrationer. Portugal har infört en minimal, svårt urholkad, aborträtt.

Ännu måste kvinnor resa till Spanien för att få bestämma över sina kroppar. Helt nyligen dömdes en kvinna i norra Portugal till åtta års fängelse för att ha utfört abort. Aborträtten drivs bara av de två mindre vänsterpartierna.

Svenska jobb flyttas åter till Portugal, den här gången från Gislaved. Fint. säger de socialt aningslösa liberalerna, marknaden befriar. Förra gången drog Algots, Melka och andra textilbaroner till omgivningarna kring Porto. I eländiga fabrikslador kunde vi se unga kvinnor, flickor snarare, sitta i oändliga rader bakom sina symaskiner, dompterade av brutal arbetsledning och utan minsta spår av sociala rättigheter. Det var min själ inte marknaden som befriade kvinnorna, det var facklig kamp och demokrati.

Socialistledaren Eduardo Rodriguez Ferraro, en gång aktivist i vänstersocialistiska MES, kämpade sig genom sin sista dagskampanj i fredags. Kortege genom Lissabon, folkmöte på ölhallen Trindad, uppställning av landets ledande kulturpersonligheter (när Barrosos högerparti regerade censurerades Nobelpristagaren Saramago) och av legendariska folkledare som Mario Soares och Maria Pintasiglio. Ferraro, betydligt populärare än sitt parti, har knaprat in en hel del på högerns ledning. Men inte tillräckligt.

Högern tar över och Portugal blir än mer europeiskt.

Olle Svenning