Då kunde jag fråga Anna Lindh om USA
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Demokratiska partikonventet är över, John Kerry krönt och vad betyder alltihop för oss?
En gång kunde jag fråga Anna Lindh. 1984, när demokraterna höll konvent i San Francisco och krönte Walter Mondale. Då var Anna där och applåderade. Hon var 27, nyvald SSU-ordförande, vikarierande riksdagsledamot. På sin sommarledighet gjorde hon en studieresa genom USA och slutade som gäst på demokraternas konvent. Hon satt med och applåderade den norskättade – men chanslöse – Mondale. Mest applåderade hon att han gjorde en kvinna till vicepresidentkandidat – 48-åriga Geraldine Ferraro. Jurist och politiker, som svenska Anna Lindh.
Det måste jag ha Annas kommentar till. Det blev en rapport till tidningen, fast av den framgår inte att vi hade suttit på en hotellterrass och beundrat utsikten över Stilla havet. Hon hade till och med accepterat ett glas vin.
Och originellt hade jag frågat henne, ett ungdomsförbunds första kvinnliga ordförande, hur det kändes att se USA få sin första kvinna som vicepresidentkandidat.
– Jättebra, sa Anna. Men USA är inte Sverige. Det har större symbolisk betydelse i USA.
Vad var det symbol för?
– Ett steg framåt för alla utbildade medelklasskvinnor. Det talas så lite här om arbetslösheten och den sociala tryggheten bland kvinnorna. Om jag vore ett 19-årigt kvinnligt butiksbiträde i Sverige skulle jag känna mig tryggare än här.
Skulle det inte vara bra om Sverige en dag fick en kvinnlig statsminister?
– Okej. Men be mig inte om några namn.
Tjugo år sen. Men intervjun duger som repris, inte sant? Och den kan syfta både på Sverige och USA.
Hur långt har de amerikanska kvinnorna kommit på tjugo år? I senaste presidentvalet avstod 40 miljoner kvinnor från att rösta. I kongressen är bara 14 procent kvinnor. De mest omtalade på partikonventet i Boston var hustrur till ännu mer omtalade män – Hillary Clinton, Teresa Heinz Kerry.
I varje fall var det de som syntes på bästa tv-tid, till vilket partikonventen alltmer anpassar sig. ”Snart kommer dom att hålla konventen i en tv-studio”, varnade Norman Mailer i en klassisk reportagebok redan 1968.
I själva verket har de stora tv-bolagen alltmer minskat sina sändningar från konventen. Så väljarna har fått ännu mindre chans att ta ställning. Anna Lindh är borta, vem ska jag nu fråga om demokraterna?
Jag går till en iakttagare som hunnit bli dubbelt så gammal: Studs Terkel, radikal vänsterman och samhällskritiker långt före Michael Moore, veteran inom ”oral history”-metoden.
Flera av hans böcker är kända här, jag översatte själv den om 30-talsdepressionen. Då kom han hit och släpade runt sin bandspelare från regeringskansli till ölkaféer. Efteråt citerade Palme honom i riksdagsdebatter.
Nu säger gamle Studs – i en brittisk tidning – att Kerry har en chans under en förutsättning: att de unga väljarna går och röstar. Minst femtio procent av dem.
Fat chance som amerikanerna säger. Det skulle vara något av en revolution i det ständigt låga amerikanska valdeltagandet.
Tjugo år efter Anna Lindh hör jag några andra svenska politikerröster från det demokratiska partikonventet. Folkpartiledaren Leijonborg och socialdemokratiske riksdagsmannen Urban Ahlin lutade i radions Studio Ett åt att Bush vinner.
Deras analys var inte djupare än den brukar vara i min kvartersbutik med de iranska invandrarna.
– Tror du verkligen Bush vinner, säger iraniern när han packar in min frukostyoghurt.
– Är rädd för det, säger jag.
– Då kommer han att anfalla Iran, säger den svenske iraniern.