Folkets engagemang fixade flyktingkrisen
Det har inte ens gått ett och ett halvt år sedan tidningar och TV-nyheter fylldes av dramatiska bilder från Öresundsbron och centralstationerna i våra större städer. Både i oktober och i november 2015 registrerade migrationsverket över 36 000 asylsökande.
Totalt blev det ju drygt 160 000 människor som hann söka asyl innan regeringen och de borgerliga partierna bestämde sig för att stänga gränsen.
När lagman Gudrun Antemar i somras fick uppdraget att utvärdera hur Sverige klarade flyktingmottagningen under hösten 2015 var det tre frågor regeringen ville ha svar på. Vad var det egentligen som hände, hur klarade regeringen, myndigheter och kommuner sitt uppdrag och vilka slutsatser ska vi dra?
Onödiga frågor
Frågorna kan verka lite onödiga. Vi såg vad som hände på Malmö Centralstation och vid färjeläget i Trelleborg. Vi kunde följa Anders Ygeman när han inspekterade tältlägret utanför Revinge och Migrationsverket när de jagade lokaler för flyktingförläggningar.
Dessutom fick vi dagliga rapporter om hur frivilliga mobiliserades för att bjuda lite medmänsklighet och ett värdigt mottagande.
Vi var kort sagt med. Det betyder att var och en av oss har en egen bild av vad som hände 2015, och av hur samhället klarade av utmaningarna.
Det gäller också ministrar, oppositionspolitiker, generaldirektörer och ledarskribenter.
Gemensam bild
Gudrun Antemars utredning skulle vara ett försök att teckna en gemensam bild. Så hur ser den då ut?
Kanske inte så entydig som många skulle önska. Det fanns saker som kunde ha hanterats bättre. Beredskapen kunde ha höjts tidigare, kommunikationen mellan Migrationsverket och kommunerna kunde ha varit bättre och framför allt borde arbetet med att registrera de människor som kom ha prioriterats högre, för att ta några exempel.
Dessutom tycker Gudrun Antemar att regeringen borde ha varit ännu tydligare i kontakten med myndigheter.
Samtidigt konstaterar utredningen att samhället faktiskt i stort lyckades hantera situationen.
Människor fick tak över huvudet - utom under en natt - och även om det tog tid registrerades flyktingarna. Regeringens krisberedskap fungerade, och att det fattades massor av beslut.
Engagerade tjänstemän och hängivna frivilligarbetare gjorde ett enormt arbete. Civilsamhället stod för avgörande insatser, speciellt från början.
Ingen succé, men verkligen ingen systemkollaps heller. Det är kanske en ganska svensk slutsats, men i det här fallet är det kanske trots allt inte så dåligt.