Vänsterfolk brukar inte gilla pekpinnar
En öppen process kan ge ett starkare mandat
Den som bespetsat sig på ett politiskt drama när Jonas Sjöstedt flyttar till Hanoi blir nog besviken. Om ingenting oväntat inträffar kommer en mer eller mindre enig kongress att utse Nooshi Dadgostar till partiledare i slutet av maj.
På många sätt är det säkert ett utmärkt val. Dadgostar tillhör den nuvarande partiledningen. Rimligen betyder det att den nuvarande strategin ligger fast, och just nu gör Vänsterpartiet succé.
I riksdagen har Jonas Sjöstedt gång på gång bevisat att januariavtalets formulering om att lämna Vänsterpartiet utan inflytande bara är trams. Det uppskattas av väljarna. I den senaste sammanvägningen av olika opinionsmätningar klättrar partiet över tio procent.
Står inte till förfogande
I det läget ska det mycket till för att någon ska utmana partiledningens kandidat. Mycket riktigt har vi den här veckan fått se hur den ena ledande vänsterpartisten efter den andra har klivit fram och förklarat att de absolut inte står till förfogande när kongressen träffas i Västerås.
Den klimatpolitiske talesmannen Jens Holm vill inte bli partiledare. Inte den rättspolitiska talespersonen Linda Westerlund Snecker heller. I verkligheten fick dock Vänsterpartiets valprocess sin karaktär redan i tisdags. Då förklarade talespersonen för den ekonomiska politiken, Ulla Andersson, i Aftonbladet att hon ställer sig bakom Dadgostar.
Andersson hade varit en riktig utmanare. Utan henne är det lätt att uppfatta processen som en formalitet. Den som trots allt ställer upp riskerar att få spela rollen som "demokratiskt alibi", som Tomas Ramberg på ekot uttryckt saken.
Strider slutar i splittring
Att Vänsterpartiets ledning bestämt sig för att peka med hela handen är begripligt. Svensk politik är fullt av exempel på hur interna ledarstrider slutat i splittring och utrensningar.
Å andra sidan finns exempel på hur en process där partimedlemmarna bjudits in på allvar kunnat stärka en partiledares ställning. Utan det interna stödet hade Annie Lööf knappast kunnat leda sitt parti genom de senaste årens turbulens.
Vänsterpartiet är lite ironiskt ett parti som bär på ett antiauktoritärt och lite stökigt arv. Vänsterpartister brukar inte gilla att kommenderas.
Frågan är hur de reagerar på veckans välregisserade föreställning?
Efter Jonas Sjöstedts framgångar borde Vänstern vara starkt nog att välja en ny ledare i en öppnare process. Resultatet hade kanske ändå blivit Nooshi Dadgostar, men då skulle hennes mandat inte ha kunnat ifrågasättas den dag det börjar blåsa. Och det kommer att blåsa.