Klassklyftorna skapar vanmakt och radikaler
Jag var med i Moderata ungdomsförbundet som 17-åring, något år senare var jag marxist, det går fort i bandy.
Muf gick jag med i för att jag trodde att tjejen jag var kär i var med. Det var hon inte. Marxist blev jag eftersom jag började umgås med vänsternissar på den ärevördiga men då närmast insomnade tidningen Fib/Kulturfront. Jag lyssnade på gammal proggmusik, både den stockholmskt ironiska av typen Blå Tåget och den gravallvarligt göteborgska av typen Nationalteatern.
Jag var ironiskt anakronistisk, rökte pipa och gick med raggsockor på redaktionen på Östgöta Correspondenten i Linköping och lyssnade på Stefan Sundström och Knutna nävar. Saker var inte så himla allvarliga, i min värld, men jag hade vänner som var aktiva i Afa och som ständigt skulle spöa fascister. Redan då var jag emot vad de pysslade med. Jag trodde inte på våld.
Andra halvan av 1990-talet passade mig. Det kallas ofta för ett ironiskt årtionde men det stämmer inte bara för att Hassan och Killinggänget fanns. 1990-talet var nyproggigt, en reaktion på 1980-talets yuppieera, det var 1970-talet igen fast soundtracket var bytt till Primal Scream, Massive Attack och Latin Kings. Jag gick i Vänsterpartiets förstamajtåg och röstade på V, Miljöpartiet och Socialdemokraterna i riksdags-, kommun- och landstingsvalen.
I något val, troligtvis 1994, gav jag en röst till Arbetarpartiet kommunisterna; ah, underbara dåraktiga ungdom.
Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta, den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna, lyder en känd borgerlig devis från Winston Churchill.
Något litet ligger i det. Radikalitet är en ungdomsgrej, oavsett sida.
Jag har senare lagt någon röst på Folkpartiet. Det var medan jag bodde i New York, tio år sedan, man blir lätt liberal där, friheten från staten känns ljuvlig när man har pengar och bor på Manhattan och tittar mot Sverige och ser förmynderi, präktighet och regelverk. Sedan inser man att i USA finns nästan inga skyddsnät alls, den väg Sverige gått mot de senaste åtta åren.
I dag är jag 42 år och ser inte världen lika ensidigt som när jag var yngre. Jag tror ännu på radikalitet, så länge radikaliteten inte leder till våld, men jag tror inte på radikalitet just nu, hösten 2014. Alltför mycket står på spel, det är för otäcka tider. Högerradikaler är farliga och vänsterradikalitet gynnar högerradikalitet. Stenkastning mot polis och nazister underblåser människors förakt.
Extremism är självgodhet, det finns aldrig bara en sanning.
Men allt detta har kokat upp de senaste åren. Det är livsfarligt. Ett 30-årigt högerliberalt experiment har lett fram till dagens Sverige, dagens Europa. Experimentet fungerade inte, det ökade klassklyftorna och skapade denna vanmakt som lett till frustrerad radikalitet.
Jag har aldrig känt mig så ickeradikal och mainstream som nu. Det är för mycket våld, fientlighet, kärleksbrist.
Högerpopulism och högerextremism besvaras inte med motsvarande vänsterdårskap, det besvaras med bred rättvisepolitik.
Jag önskar av hela mitt hjärta att Sverige röstar fram stabilitet och välfärd den här gången.