President Hugo Chávez sista jul?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Under veckoslutet tog sig gamarna via balkongerna in i presidentpalatset.” Så lyder första meningen i García Márquez bok Patriarkens höst. Förebilden lär vara Juan Vicente Gómez, president i Venezuela, i början av 1900-talet.
Hösten tycks närma sig också för Gómez sentida efterträdare, Hugo Chávez.
Protesterna mot honom mäts till de väldigaste som någonsin ägt rum i Latinamerika. Presidentens balkonger skyddas dock av hans trogna, av chavisterna, landets mest utsatta och fattigaste del.
– Chávez kommer att lämna sitt ämbete först när Gud önskar det, sa presidenten med en Bush-formulering i tv-programmet Aló, presidente!
Venezuela har levt och berikat sig på sin olja. Under 70-talet rann kapital och rikedomar in i statsapparat och landets härskande klasser. Landet var tillsammans med Argentina rikast i Latinamerika. Folkets väldiga majoritet svalt i sina skjulstäder. Politiken bestämdes i en uppgörelse mellan landets socialdemokratiska och kristdemokratiska partier. I slutet av 80-talet tog oljeekonomin, i varje fall tillfälligt, slut.
IMF inkallades och skrev ut de vanliga nyliberala recepten: sociala nerskärningar, hårt villkorade lån, massavskedanden och oreglerad marknadsekonomi. Strukturanpassningen, som det kallas, kastade landet ut i våldsamma sociala konflikter. Hundratals dödades under demonstrationerna. Chávez ledde ett kuppförsök mot den korrupta regeringen.
Historien har skiftat huvudroller. Nu leds upproren av medelklassen och iscensätts via en till synes egendomlig allians mellan arbetsgivare och fack. Landsorganisationens ledare Carlos Ortega, som är socialdemokrat och företrädare för de välbeställda oljearbetarna, slog ut Chávez kandidat i medlemsomröstningar.
Åter står striden kring oljan. Venezuela är världens femte oljeexportör, naturrikedomen ägs av staten via holdingbolaget PDVSA med 40 000 anställda. Sedan knappt två veckor har produktionen upphört, strejk råder. Landets ekonomi sjunker samman och den stora sociala konfrontationen närmar sig kulmen.
Statskuppen repeterades i april, då Chávez avsattes för några dagar. Den breda, huvudsakligen borgerliga, revolten kräver nyval. USA instämmer, fast lika vagt som det stödde kuppförsöket.
Chávez vägrar. Han har två gånger i demokratisk ordning valts till statschef. Han kan ännu mobilisera de fattigaste och häromdagen gav armén honom sitt stöd: respekt för institutionerna. Fast runt caudillon flockas ”gamarna”. Miljardbelopp flyr landet. Vreden växer mot Chávez begränsningar av och experiment med konstitutionen. Katolska kyrkan mobiliserar mot chavisternas nya statsideologi, bolvarismen. Ett hopkok på nationalism, populism, osmält socialism och heroiserande av den gamle frihetshjälten Bolívar.
Kampen på Venezuelas gator kan få effekter på Irak-kriget. Kombinationen av de båda driver oljepriset uppåt, kanske till okontrollerbara höjder. Chávez är säkert nöjd med att stå i vägen för USA:s krigsplaner.