Sorgens vecka för politiken

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Gösta Winbergh hade en särskilt maskulin röst, som utvecklats från vacker italiensk tenor till praktfullt klangfull Wagner. Så elegant sammanfattade musikjournalisten Camilla Lundberg den döde mästersångaren.

Något hädiskt förenade jag veckoslutsstädningen med att lyssna på Winbergh:

Don Giovanni, Mozarts smålöjliga Cosi fan tutte och Donizettis omöjliga Kärleksdrycken. Winberg sjunger ”Una furtiva lagrima” och de tårar sången handlar om blir fullkomligt oemotståndliga.

Sportjournalister ska inte ha ensamrätt till lätt fuktade kinder.

Sorgen över döden kunde ta fäste i många för mig bekanta områden: det ständiga dödandet i Mellanöstern, de nya ETA-morden i Baskien och så Bologna, inte långt från Giuseppe Verdis operascener. Gulaschkommunism, sa de puritanska revolutionsromantikerna om Bologna-regionens framgångsrika kooperativa välfärdsmodell. l980 mördade högerextremister 85 personer i stan.

– Så snart vi är på väg att lyckas bygga en stark allians slår de till, suckade en nära bekant inom den vänsterdemokratiska ledningen.

Han talade om de andra bombmännen, de inom röda brigaderna och om deras mord på socialisten och ekonomen Marco Biagi. Under samtalet påminde vi varandra om polismordet på den unge Carlo Giuliani vid demonstrationerna i Genua i somras. Högerregeringen vägrar att ens utreda omständigheterna kring Giulianis död.

Protesterna mot den auktoritäre Berlusconi byggs underifrån och med väldig framgång: jurister och domare förenas mot regeringens allt snabbare upplösning av rättssystemet. Fackliga organisationer mobiliserar mot nedrustningen av löntagarnas fri- och rättigheter. Kulturarbetare samlas mot Berlusconis åsiktsmonopol, attacker mot konstnärlig frihet och helt groteska idé att museerna överlag ska privatiseras.

När landets främste unge filmregissör Nanno Moretti nyligen bad om ordet vid ett möte i flotta piazza Navona i Rom riktade han sig inte mot Berlusconi (vad kan man vänta av en krämare som han?) utan mot vänsterledningens passivitet och idélöshet inför högerstyret.

Någon gång förmårett tal att driva på en politisk process, Morettis appell är ett sådant exempel. Han sa det som så många tänkt. Folkets hus, gator och torg fylldes av månghundratusen stora demonstrationer. En vänlig, stark, demokratisk rörelse gjorde sig hörd och synlig.

Så small skotten i Bologna och allt ställs åter på spel, allt riskeras.

Den gamle filosofen Luigi Pintor som gestaltar den radikala vänsterns erfarenheter, skrev i torsdagens Il Manifesto att veckoslutets demonstration skulle bli till en tidig första maj, mot terrorism i alla former och för demokrati och arbetets rättigheter.

Folket lyssnade, Rom fylldes i går av miljontals demonstranter.

Jag undersöker det svenska vänsterpartiets hållning till det Europa som växer fram långt borta från Bryssel och de militärt övervakade bunkermöten som stats- och regeringschefer samlas till.

Vänsterpartiets broder/systerparti i Portugal är fortfarande PCP, det gamla stalinistpartiet. Efter förra veckans väldiga valnederlag rensas förnyare ut. ”Vi tolerarar ingen kritik mot partidirektionen”, läser jag i partiorganet Avante!.

I Italien samsas Schymans parti med Rifondazione Comunista. Partiet som splittrade center-vänstern och därmed hjälpte Berlusconi till makten.

Den sortens förbindelser är betydligt värre än att partiet vill socialisera ett eller annat. Något parti ska väl ändå våga utmana storkapitalet.

Göran Persson styr mot egen majoritet och berövad hot från vänster kan han öppna för en möjlig allians med mitten. Som alla vet betyder det uttrycket, med Perssons språkbruk, ”centern”.

Jag har hört en ledande minister önska regeringssamarbete med kristdemokraterna. En strategisk fadäs värre än den Palme begick när han biföll ett liberal-socialdemokratiskt kotteri, som ville göra Ola Ullsten till statsminister.

Statsråd jämför numera Göran Persson med Karl XI. Tolkningen återstår.

Olle Svenning