Dags att riva Europas inre murar

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Byn Svinia ligger i östra Slovakien, inte långt från EU:s nya gräns mot Ukraina. Precis utom synfältet för byns vita invånare lever drygt sexhundra romer i ett lerigt slumområde. Romerna i Svinia blev medborgare i EU den första maj. De är ofattbart fattiga. Ingen vuxen har ett arbete, alla familjer är beroende av Slovakiens minimala socialbidrag. Medelåldern är inte högre än den var i Europa på medeltiden. Två tredjedelar av invånarna är under sexton år, bara fem är över sextio. Husen av cement och plåt har läckande tak och trasiga fönster. När det regnar förvandlas gatorna till lervälling där ruttnande sopor flyter omkring.

”Hundätarna från Svinia” är titeln på en nyutkommen bok av den österrikiske författaren Karl-Markus Gauss. Han har ägnat sitt författarliv åt att beskriva människor och folk i Europas utkanter. Hans böcker handlar om rutherna i Slovakien, om de bosniska sefarderna, om tyskspråkiga zipser i Ungern. Romerna är de mest marginaliserade av alla minoritetsfolk i Europa. Inför EU:s utvidgning har de plockats fram ur osynligheten. Romerna är en europeisk angelägenhet, heter det i högtidstalen. I själva verket har de mest spökat som ”sociala turister” och använts som argument för övergångsregler. I det gamla EU:s huvudstäder har motto varit: bara de inte kommer hit.

Karl-Markus Gauss blir vittne till hur EU kommer på besök i Svinias slum. Kommissionens tjänstemän stannar sina bilar utanför området, där de kan kliva ur utan att blir smutsiga om byxbenen. Delegationens slovakiska värdinna, Svinias borgmästare, har aldrig tagit sig närmare slumområdet än så.

Omgivningens rasism är en effektiv mur runt slummen, den utestänger romerna i Svinia från varje möjlighet att lyfta sig ur fattigdomen. Precis som på andra håll i Slovakien placeras de romska barnen i särskola eller specialklasser, och får sällan någon utbildning utöver grundskolan. Tack vare ett biståndsprojekt får alla barn i Svinia gratis skolmat. Skolmatsalen består av två rum. I det ena rummet finns det stolar och bord. Där äter byns vita barn. De romska barnen serveras genom en lucka i väggen. De får äta maten med sked, eftersom mattanterna är övertygade om att romer inte kan hantera kniv och gaffel.

Värst är kanske den diskriminering som förvägrat de sedan generationer bosatta romerna möjligheten att äga sina egna hus. Utan någon egendom som säkerhet kan de inte ta ett banklån. När en familj drabbas av en oförutsedd utgift tvingas de låna privat till ockerräntor. Det är dessa låneslavar, hävdar Gauss, som av sina gäldenärer skickas som tiggare till Wien, München och London.

Rasism riktad mot romer saknas inte i de gamla EU-länderna. När Slovakiens grannland Österrike annekterades till Hitler-Tyskland kunde nazisterna, med beredvillig hjälp från vanliga österrikare, så gott som helt och hållet utrota landets romer. 1938 levde 11 000 romer i Österrike. Högst två tusen överlevde. De få som lyckades återvända från dödslägren fann sina hus och ägodelar förstörda eller beslagtagna. Någon kompensation för den egendom som stals från romerna under nazitiden har aldrig betalats ut. Varje år hålls en minnesstund för förintelsens offer i det österrikiska parlamentet. Först i år, när det hunnit gå nästa sextio år, tillägnades minneshögtiden romerna.

Romerna omges av murar av diskriminering och förtryck. De stänger ute romerna från den europeiska gemenskapen lika effektivt som de gränser som avskaffades när EU utvidgades den första maj. Nästa europeiska uppgift är att riva de inre murarna.

Lisa Pelling (ledare@aftonbladet.se)