De rikaste måste betala högre skatt
De ekonomiska klyftorna gör till och med Jan Björklund upprörd, och det finns skäl att vara orolig. Under flera årtionden har Sverige varit det land i västvärlden där inkomstskillnaderna ökat snabbast.
Det är inte bara siffror. Sedan 1994 har den rikaste procenten tredubblat sin standard. Samtidigt har villkoren för lågavlönade, sjuka och arbetslösa skärpts. Bland utrikes födda, kvinnliga pensionärer och ensamstående kvinnor med barn är relativt många fattiga.
Det påverkar förstås också barnen.
För socialdemokraterna i regeringen kan det knappast finnas någon viktigare eller mer ideologisk uppgift än att bryta den utvecklingen. En socialdemokrati utan fördelningspolitiska ambitioner är ingen socialdemokrati alls.
Höginkomsttagare skulle betala mer
Skiktgränser och 3:12-regler låter tekniskt, men orsaken till regeringens planer på höjd inkomstskatt och nya regler för fåmansbolag var faktiskt klyftorna. Höginkomsttagare och egenföretagare i advokat eller konsultbranschen skulle tvingas bidra något mer till välfärden.
Klassisk fördelningspolitik skulle man kunna säga.
Och det handlade inte om så lite pengar. Fyra miljarder kronor är lika mycket som regeringens storsatsning på polisen och de pengar försvaret nu ska få, tillsammans.
I helgen meddelade dock Magdalena Andersson, Per Bolund och Ulla Andersson från Vänsterpartiet att skattehöjningarna inte kommer att finnas med när budgeten presenteras om tre veckor. Oppositionens hot om att avsätta tre av regeringens ministrar fick avsedd verkan.
Högt pris
Stefan Löfven slipper se nya statsråd sparkas ut, men priset blir högt. I praktiken har vi fått en ordning där en riksdagsmajoritet kan säga nej till kontroversiella förslag som skattehöjningar och samtidigt kräva nya utgifter, som förstärkningen av försvaret.
Det har skadat Sverige förut.
Kanske har det haft betydelse att Magdalena Andersson i förra veckan kunde presentera ett rekordstort reformutrymme. Skattehöjningarna behövs inte för att betala högre studiebidrag eller bättre förlossningsvård.
På kort sikt är det sant, men knappast på längre. Välfärden, inte minst kommunerna, står inför väldiga utmaningar. Det behövs resurser för att klara omsorgen om de äldre, vården av de sjuka och undervisningen av barn och ungdomar.
Det hade faktiskt inte varit mer än rimligt att de som vunnit på de senaste årtiondenas växande klyftor nu får vara med och betalar.
Följ med på klassresan längs T-banans rödaFölj Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.